Min tanke med det här är följande, näste man/kvinna som känner att den
vill fortsätta berättelsen kopierar det som finns och skriver nästa bit själv, nästa
person gör likadant. det skulle kunna bli rätt spännande efter ett tag tror
jag, kom igen nu!
Kritik kanske skulle skrivas i "kritik till berättelsetråden" som inte finns än.


Anita gick ut från det tomma ekande huset, ekande av minnen och nu tomhet ändå log hon när hon stod där på altanen och såg den stora eken där gungan hängde, hur många gånger hade hon inte stått där och knuffat på sina döttrar som som skrattat och skrikit när det kittlat i magen på dem, det fanns så många minnen där i trädgården efter 22år. Anita gick in i huset igen och stängde altandörren. Hon genomfors av många känslor när hon sakta gick runt i det kala tomma huset, av vemod, glädje, sorg och mycket annat. Anita var mormor nu tänkte hon, det kändes ju som de nyss flyttat in med alla förväntningar på vad livet skulle ge, hon insåg att hon haft ett bra liv här och kände en stor tacksamhet mot vad livet gett, hittils. ute i hallen satte hon på sig den nya jackan, den sena september eftermiddagen var lite kall och ruggig, hon tittade på klädhängaren som nu var tom stannade en stund och andades djupt, kände alla välkända dofter, som åren hade lämnat i huset som spår efter åren hon levt där.
Hon öppnade ytterdörren och klev ut på grusgången hon tittade på det faluröda uthuset som den stora granen kastade skarpa skuggor på i det svaga, stillsamma höstjluset.
Hon älskade hösten, ljuset, trädens alla färger och den klara luften. ett äpple hängde ner över över grusgången Anita tog det och och bet njutningsfullt en bit av det goda glasäpplet, undrar vem som planterat det en gång i tiden tänkte hon lite undrande, kunskap som var förlorad i tiden men det gammla trädet stod kvar som ett spår.
Hon gick ut genom grinden, stoppade ner nyckeln i ett kuvert och lade det i brevlådan, mäklaren skulle hämta det lite senare. Hon lade handen på grindstolpen av sten och kände att den fortfarande var varm efter efter solskenet. Hon tänkte på skilsmässan den hade gått så lätt, efter att yngsta dottern flyttat hade hon insett att det var just barnen som de hade gemensamt. Sedan kom tomheten och insikten att de inte längre var samma människor de hade växt ifrån varandra. En morgon hade hon gått ner till frukosten och lugnt föreslagit att de borde skiljas, han erkände att han funderat över detsamma. Allt hade gått så lätt och de var fortfarande goda vänner.
Anita sneddade över gatan mot trotoaren på andra sidan. hennes telefon ringde hon svarade genast, några få ord, stoppade ner telefonen i sin handväska, hon log med hela ansiktet skrattade lite och fortsatte att gå längs med vägen, hon vände sig aldrig om, hon var 42år och på väg mot resten av sitt liv, lycklig.

På nästa tvärgata står hennes röda Buick och väntar. Med en knapptryckning åker suffletten ned och Anita lutar sig bekvämt tillbaka i det mjuka skinnsätet och ser det välbekanta villakvarteret susa förbi. Snart svänger hon ut ur det grönskande, inrutade lugnet och möts av motorvägens gråa asfalt som ringlar sig långt ut i fjärran i det sneda ljuset från solnedgången.
Långt bortom den mörknande skogen åt vänster ligger den lockande storstaden och väntar på henne med sina stengator och sitt myllrande folkliv, fullt med möjligheter och äventyr. Det är ju dit hon ska!
Men ändå förmår hon inte att svänga på ratten och köra ut ur vägskälet utan står kvar och låter solens sista strålar förgylla den röda karossen runt henne, tills den liknar en rymdprojektil som precis genomborrat jordens atmosfär och glödande het faller genom luften. Vänster eller höger, ekar det i hennes huvud.
Tar hon av mot höger kommer vägen så småningom att ta henne till vildmarkerna bortom de låga bergen, lugnet, tystnaden och naturen, som hon minns den från sin tidigaste barndom. Egentligen är det inte en omöjlighet att återvända dit. Där står en gammal stuga, i utkanterna av det lilla samhället som hennes farbror ända till sin död bott i och som egentligen bara väntar på att någon åter ska bosätta sig i. Men ingen i släkten har hittils visat intresse för att flytta till det avfolkade området och det primitiva livet så nära intill urskogen, de små djupa skogstjärnen och med vilddjuren alldeles inpå knuten om de långa vintrarna.
Ända tills att en ilsken biltuta ljuder bakom henne, sitter hon som förstenad i den fallande skymningen: Höger eller vänster?

Anita kunde inte bestämma sig och valde därför till slut att åka rakt fram så länge det fanns en väg att åka frakt fram på. Där vägen rakt fram tog slut stannade hon och pinkade på en övergiven solstol som någon tycktes ha lämnat i all hast för bredvid stod en halvt urdrucken flaska innehållande en brungrumlig vätska med en besk, något unken smak. Anita stod och fräste och spottade ett tag, men hämtade sig ganska fort och började tänka på refrängen till en låt hon nyss hört på bilstereon, men inte riktigt kunde minnas nu.

"TUUUUT"
Ljudet från biltutan får Anita att med ett obehagligt ryck vakna till ur den förvirrade nonsensmardrömmen hon råkat slumra in i och med en suck rivstartar hon och tar kurs mot det falnande ljuset över grantopparna vars täta massa döljer storstadens glittrande ljus bakom sig.
Nu kan livet börja, tänker hon samtidigt som mobilen åter ringer.

Anita känner sig lite pömsig, stänger av mobiltelefonen utan att svara - hon vet i alla fall vem det är och vad han skulle ha att säga - och bestämmer sig för att stanna vid nästa billiga väghotell, ett av många som på sistone poppat upp som svampar ur jorden längs alla dessa brusande motorvägar i och med bilismens intåg och utbredning. När Anita äntligen lägger huvudet på kudden, efter att ha bråkat länge och väl på nattvärden om att få betala kontant, somnar hon genast och drömmer att hon sitter i en solstol med gult tyg i stenöknen bakom den sista bensinstationen innan ödemarken tar över och dödar alla tankar på att klara sig på halv tank. I drömmen halsar hon kall öl ur en flaska i brunt glas. Från en grön husvagn i en modell som slutade tillverkas för länge sedan hörs musik som Anita inte känner igen, men i drömmen vet hon att hon en gång valde skivan själv, en Long Play köpt av hennes dåvarande pojkvän slash bagarlärling. När Anita vaknar känner hon sig konstigt främmande för den verklighet som möter henne, samma verklighet som hon igår somnade ifrån utan att orka byta om till nattdräkten som hon så prydligt vikt ihop och lagt ner i resväskan under den portabla hårtorken.