Skulle mest vilja utplåna den här dagen ur mitt minne.
Nu har jag fått läkarutlåtande på hur fula fötter jag har - igen.
Jag skulle operera bort en bula på fotknölen, men den var för ful för en enkel operation. Nu måste de röntga eländet för att se om de måste karva bort delar av skelettet. Som barn fick jag höra att jag hade bananformade fötter, och inte fasen hjälpte hålfotsinläggen mot det.
Inte kunde jag passa tiden heller, trots att jag gick upp tidigt och använde både timstockarna (båda två!) och min handi. Och ortopeden låg inte alls där jag trodde, utan i en annan ände av staden. Ett snällt par gav mig lift dit. De menade att jag självklart inte kan ha något vidare lokalsinne eftersom jag är kvinna. Jag skrattade med och våpade mig lite extra av artighet och tacksamhet. Så nu känner jag mig både ful och korkad och våpig på en och samma gång.
Jag har halkat efter på jobbet igen och misslyckats både med att ta mig dit för de viktigaste sakerna och att notera den giltiga delen av min frånvaro på dörren - trots att jag lovat min chef, som verkligen har ställt upp på mig.
Hemma har det förfallit - igen. Det är inte extremt än, men jag vet inte hur jag skall orka och hinna ta tag i det innan min son skall vara hos mig igen.
Jag saknar en av mina bästa vänner, som jag har sårat utan att vilja det, och nu verkar det som att en annan av de människor jag hade mest respekt för i världen tycker att jag är falsk och arrogant och inbilsk och löjlig och efterbliven och allt vad det är.
Jag vill fan inte vara med längre.