Från gris till fisk på bara någon sekund...

Min dagsform: trött, men nöjd.

GIFSoup

PMS

Jag råkade börja tittapå "30 grader i februari" sent i går kväll och blev fast tills alla sju avsnitt var igenomtittade. Det blev liiiiiiiite sent.

Dessutom hällde minstingen ut en hel flaska med jordgubbsparfym i vardagsrummet igår och så har hasseln miljarder hängen överallt.
Så jag går runt i en nasal dimma ifrån helvetet.

Fan helvetes jävla skit, Jag vet vad som händer när jag slarvar med mat och sömn: Det är då de kommer och viskar sanningar i mitt öra och försöker få mig att förstöra allt som får mig att må bra genom att plantera dessa svarta tankar. Varför fortsätter jag göra så när jag vet att det är så här det blir?

Just nu har jag ont i magen av hunger och näsans innerväggar är täckta av sårskorpor som aldrig läker och allt intorkat blod får mig att andas och därmed också sova sämre. I helgen var allt så bra, och inget av det där märktes av alls. Varför kan jag inte lära mig att sköta mathållningen? Varför låter jag inte mig själv vara lycklig om så bara för en kort stund?

Förbannad på mig själv, men känner mig bättre efter att trots allt ha sovit en stund.

Dyngförkyld.

Svärande.

Samt lufsande runt i svart.


lufslufslufs.

.

Badhustraumatiserad - mycket folk i jobbig akustik, och mitt i den kluriga rebusen som jag inte kunde släppa tankarna på.

Skulle mest vilja utplåna den här dagen ur mitt minne.

Nu har jag fått läkarutlåtande på hur fula fötter jag har - igen. Jag skulle operera bort en bula på fotknölen, men den var för ful för en enkel operation. Nu måste de röntga eländet för att se om de måste karva bort delar av skelettet. Som barn fick jag höra att jag hade bananformade fötter, och inte fasen hjälpte hålfotsinläggen mot det.

Inte kunde jag passa tiden heller, trots att jag gick upp tidigt och använde både timstockarna (båda två!) och min handi. Och ortopeden låg inte alls där jag trodde, utan i en annan ände av staden. Ett snällt par gav mig lift dit. De menade att jag självklart inte kan ha något vidare lokalsinne eftersom jag är kvinna. Jag skrattade med och våpade mig lite extra av artighet och tacksamhet. Så nu känner jag mig både ful och korkad och våpig på en och samma gång.

Jag har halkat efter på jobbet igen och misslyckats både med att ta mig dit för de viktigaste sakerna och att notera den giltiga delen av min frånvaro på dörren - trots att jag lovat min chef, som verkligen har ställt upp på mig.

Hemma har det förfallit - igen. Det är inte extremt än, men jag vet inte hur jag skall orka och hinna ta tag i det innan min son skall vara hos mig igen.

Jag saknar en av mina bästa vänner, som jag har sårat utan att vilja det, och nu verkar det som att en annan av de människor jag hade mest respekt för i världen tycker att jag är falsk och arrogant och inbilsk och löjlig och efterbliven och allt vad det är.

Jag vill fan inte vara med längre.