Jag har aldrig blivit direkt mobbad. Däremot har jag varit oförmögen att svara på inviter från andra på "rätt" sätt vissa gånger. T.ex svårigheter att anpassa mig till en ny grupp och nya förhållningssätt. Har dock alltid haft kompisar, samtliga neurotypiska, sen 2-årsåldern.

På senare år har fler och fler gamla bekanta börjat söka kontakt med mig igen. Det tycker jag är rätt kul. De minns mig som den jag är, inte som ett "äckligt aspergermiffo". På något sätt börjar saker i mitt liv klicka. Allt blev bättre när jag slutade vara så socialt utåtriktad. I vissa avseenden är det som om jag raderat mitt liv mellan 16-22 och den som lever kvar i andras ögon är den de kände som 12-åring, "tv-spelskillen" som var en naturlig del av gemenskapen. Just nu känns det som om jag både kan äta och ha kakan. Jag får vara mig själv men folk accepterar mig. De flesta verkar t.o.m tycka det är helt okej, eller t.o.m "coolt" att jag lyckats bygga ett liv genom förtidspension och t.o.m plastikopererat mig och köpt snygga möbler och kläder. Samma människor kommer garanterat tycka det är bra när min aktieförmögenhet vuxit och jag blivit rik med skattemedel i grunden och lever på att sitta hemma i min lyxigt inredda lägenhet och köpa och sälja på internet dygnet runt samtidigt som J-pop eller tv-spelsmusik spelar i hörlurarna.

En annan lustig sak är att jag tillsammans med vissa av dessa människor som på senare år närmat sig mig igen kunde mobba andra när vi var yngre. Vi var på något sätt "de snygga" och vi snackade skit om och såg ned på de överviktiga, idioterna och töntarna. Det var helt naturligt och kändes bra eftersom idioterna ändå var idioter. Jag var en mobbare.

Sen att många snackat skit om mig är snarare ett resultat av jante än av något annat. Tittar man på klasstillhörighet och bakgrund på de som spridit ut att jag är "galen" etc så är det ingen, inte en enda, som har en borgerlig bakgrund eller ens tillhör övre medelklassen. Det är norrländskt, inavlat arbetarskräp som inte klarar att någon tar plats och är dryg. Det började redan på lågstadiet med att arbetarklassmorsor började sprida lögner om att jag skulle vara psykiskt sjuk etc.

När jag kollar igenom min bekantskapskrets, den krets av människor som respekterar mig och sökt kontakt med mig i vuxen ålder, är det förvånansvärt många som är läkarbarn eller precis som jag har advokater i släkten eller själv studerar juridik. Någon slags välmående akademisk medelklass med småborgerlighet i släkten. Ju mer "finsläkt" de har längre tillbaka, desto högre verkar också acceptansen vara. De med snudd på adligt påbrå brukar nästan skryta om min "galenskap" som något positivt, att de faktiskt känner mig etc, och tackar aldrig nej att komma och se Eurovision Song Contest med en flaska halvbillig rosa champagne.

De invandrare som snackat skit om mig är den typ av blattejante som gärna samlas och sjunger "we are the world" och slänger in ett "du ska inte tro att du é nått, alla é lika värda, alla rasister é sorgliga" rap-parti i Rosengårds eller Rinkebyanda innan de går och rånar en kiosk. De var under arbetarklassen. Arbetarklassen i sin tur använde min formella diagnos som ett sätt att trycka ned och försöka bekämpa mina mer flamboyanta och pimpinetta drag. Han har asperger och är ett djur som måste kontrolleras, hette det från avundsjuk låtsasauktoritet ur arbetarklassen. Invandrarna hakade på och "slog nedåt" genom skitsnack, men av övre medelklassen har jag alltid respekterats oavsett.

Mina personlighetsförändringar från rätt lycklig introvert men teatraliskt utagerande tv-spelskille med glasögon, lite för stor skjorta och nytvättat, rent hår, som läste fantasy och hade många kompisar, till socialt osäker självplågare, började på allvar i 15-årsåldern då jag placerades i specialklass samtidigt som invandringen slog igenom på alla fronter i samhället. Nu känns det dock som om jag hittat tillbaka till mig själv, 16-22 är förlorade år bortsett från några ljusglimtar av introvert lycka med något tv-spel, men de åren är förbi.

Under andra hälften av 90-talet var det en sorts proteströrelse att vara "svensk" eller att vara sig själv överhuvudtaget. Allt blattigt ansågs "inne", från dålig svenskrap till latinopop. I tv-program som Fame Factory som var populära under övergången till 2000-talet blev det en stående replik bland jurymedlemmarna att säga "wow... vilket artistnamn!" så snart någon hette "Epistrefos Wallansellaffie" eller något annat jävla humbugnamn.

Tyvärr blev detta också det jag föreställde mig var vägen till ett "normalt liv", som jag indoktrinerats med skulle vara det enda rätta av de arbetarklassauktoriteter som på skolavslutningarna sjöng afrikanska sånger tillsammans med halvkriminella muslimer. Jag försökte således skaffa invandrarkompisar istället för att bara vara "mig själv", eftersom detta trots allt var "framtiden" enligt den arbetardominerade miljö jag växte upp i. Detta var ett katastrofalt drag som sänkte mitt självförtroende eftersom jag försökte vara något jag inte var, och fick mig att äcklas av och hata hela den fula värld som är multikulturalismen. En värld av smuts, skit och ondska.

I och med att jag återfunnit mig själv, slutit cirkeln, och genom minnen jag delar med andra från barndomen kan se tillbaka på den mobbning vi sysslade med som något positivt som framhävde oss själva, vår egen identitet som svenskar som står lite över arbetarna och invandrarna, känner jag mig inte så rotlös längre. Det är bra att ha någon form av samhörighet någonstans, även om jag lever på min kant så är gemenskapen tydlig varje gång jag träffar gamla bekanta för en trevlig ESC-kväll i maj eller nånting sånt.

Jag träffade på en mobbare från högstadiet när jag var 18.
Han var som du från öfvre medelklass, en sån som alltid klarar sig undan för att föräldrarna är fiiina och väletablerade i kommunen.
Well, jag var 18 och klev av tågstation och gav honom en blick som fick honom att skruva på sig och vika ner ögonen. Han var inte vatten värd på gatan och han visste om det.

Mobbare är fega, lismande hyenor som bara kan agera om de är i flock.
Jag respekterar Rosengårdare långt mer än "välartade" typer från fina medelklassen.

Vad är du värd på gatan, josef?

Jag brukar skälla ut arbetarpacket på gatan. Det enda de har mot mig är flockmentalitet och jante.

Du som aspergare borde insett att hela tantmentaliteten, soc och alla övergrepp mot aspergare har sitt ursprung i arbetarkulturen.

Skitsnack. Det är etablerad medelklass, dvs socionomer, politiker, tjänstemän etc som sätter agendan och har gjort karriär på att vara finare än andra.

Du måste kolla var denna medelklass har sitt ursprung. De är själva inte läkarbarn utan de flesta är Jonssons och Anderssons. I min hemkommun finns ett sorts socialt vakuum som fylls av inflyttade bönder från inlandet eftersom den äkta övre medelklassen till skillnad från i t.ex Stockholm, Uppsala, Helsingborg etc mest är en sorts liten klick med rötter i norrländska prästsläkter från 1800-talet. Här har många av de högre tjänsterna tillfallit bönder från Lycksele eller Vilhelmina eftersom det helt enkelt finns utrymme för dem och sossepamparna belönar sina egna. Det är även en starkt socialistisk kommun där gamla byggnader och annat oftare är kommunala hyreshus eller "ungdomshus" snarare än privat ägda.

Detta är rätt harmoniskt, på ytan, men börjar man komma i kontakt med "tanterna" eller lärarna, rektorerna och alla andra Anderssons, då blir förtrycket tydligt om man har AS.

Att mobba Anderssons är en evolutionär rättighet, inte i lika hög grad som att mobba överviktiga ärkenördar, men fortfarande en rättighet. Det är ett sätt att försvara sin egen identitet mot det maktmissbruk och förtryck som utan undantag blir standard när folk med sämre bakgrund får dominera ett samhälle.

Sedvanligt klassförakt. Inte särskilt imponerande. Vilka är det som står högst om man har den synen, Habsburgarätten eller...?

Faktum kvarstår att det är din älskade arbetarklass som i allra högsta grad försvarar jante, kollektivet och förtrycket av aspergare i Sverige.

Arbetare är skräp och det enda rätta är att ta deras skattepengar i form av förtidspension och investera detta i aktier för att sen fortsätta ta ut förtidspension även efter att man blivit ekonomiskt oberoende.

Hur vore det om du svarade på frågan?