Muren, den som alltid funnits där. Den som alltid skyddat och dolt. Oförstörbar och osynlig. Muren som en del av ens själ, en del av medvetandet. Osynligt har den parerat inkommande hot, obemärkt hindrat utgående känslor. Så gammal, så stark. Den var för evigt.

Tills den dag då en känsla vägrade låta sig förtryckas. En känsla som bröt sig ut och raserade det som inte kunde raseras.

Kärlek

För första gången i mitt liv gråter jag då det är förlorad kärlek.

Tear down the wall! Tear down the wall!

Don't wall up the tears!

Det var vackert och sorgligt.

Väldigt fint skrivet, men mitt i sorgen så är det ändå att vinna, du lät muren
falla och släppte in livet, låt aldrig muren resas upp igen!
För att kunna känna det underbara måste man även kunna känna djup smärta.

Tänkte just skriva något liknande, men RJ uttryckte det så bra. Och Schubbe och Inco.

Kan det vara så att gråten störs från glädjen av: att kunna gråta?
Är det en önskan att odla nya känslor, där muren haft sin skugga?
Rärkna med ett långt och mödosamt jobb framför dig.
Lösa stenar skall bäras bort, sopa dammet från murbruket.
En dag kommer du glädjas av att hitta lite nytt ogräs i sörjan.
Känslorna kommer låta dig se det gröna spira, och ta över svärtan.

Och Ufo.

Kärlek är underställd lojalitet och generell altruism.