Jag minns faktiskt inte ens om klockan hade några visare eller inte, jag minns bara de stora romerska siffrorna i guld och urtavlan i glas.

Ah, var det så du gjorde?!

Ett sådant armbandsur har jag haft på riktigt, så det hade inte funkat för mig. Men något motsvarande måste jag prova vid tillfälle.

Klockan kan för övrigt inte ha varit fem i tolv i din dröm (eller fem i XII om man skall vara petig), eftersom det precis skymde.

Jag hade ett digitalt armbandsur när jag var barn och det kan ha varit samma modell som i drömmarna.



VIXII...

Nja, det beror väl på vilken tid på året det var i min dröm...

Sant. Och på vilken breddgrad du befann dig. Det förblir nog höljt i dunkel vad drömmen ville säga dig.

Jag läste om metoden i en bok om drömtydning.

Då återstår bara för mig att finna en detalj som alltid röjer mitt tillstånd, ett slags reality check... Det är bara i drömmarna jag kan flyga, men jag föredrar nog att i just de drömmarna vara lyckligt ovetande om att det bara är en dröm. Det får bli något annat. Värt att fundera på.

Däremot brukar jag gå tillbaka in i mina mardrömmar och vända förloppet till något mer positivt.

@Schubbe: Om du haft för vana att i drömmarna hålla utkik efter en urtavla för att få veta om du kan göra vad du vill, ter sig budskapet solklart i denna dröm där urtavlan är stor, upphöjd och lysande. Jag tror att din dröm vill säga dig (och på ditt eget personliga språk) att det är hög tid att du gör vad du vill - världen ligger för dina fötter, och den är vacker.

En oväntad, men inte orimlig tolkning.

Jag drömde att jag var på mina morföräldrars lantställe [där jag tillbringade många somrar som barn] tillsammans med en på forumet (vi kan kalla henne X). [Varken mormor eller morfar lever nu och lantstället är sålt sedan länge] Några barn var ivriga att visa mig något som låg på marken bredvid det lokomotiv som just kommit in till den perrong som nu låg mitt i lantstället och det visade sig vara min nyckelknippa som den såg ut för 10(?) år sedan. Jag plockade upp den och tänkte att folk kanske trodde att jag var en tjuv och gav därför en såskopp i silver, nedsänkt i en lagom stor grop i marken, men ännu inte täckt av jord, till det barn som ivrigast visat mig till platsen.

Jag och X stänger grinden till lantstället, men jag dröjer mig kvar och känner att jag inte vill gå än, varpå X föreslår att vi går och kollar på badhuset när vi ändå är här. Sagt och gjort: Vi följer den lilla vägen med gräsbevuxen mittremsa i riktning mot sjön. Där det normalt går en smalspårig järnväg står badhuset [det ligger på helt fel plats än jag vad jag hade väntat mig] och morfar sitter därinne. Bortom badhuset ser vi en liten damm och bortom dammen arbetar några män i reflexvästar med något på den moderna järnväg som ersatt den gamla smalspåriga. Jag blir chockad över att allt är så förändrat och bortom järnvägen där det borde ha funnits en stor sjö finns nu bara ängs- och åkermark och, vad morfar kallar, "en stor stjärtfabrik" och "personliga snickeriverkstäder". Det känns inte alls rätt att ingenting finns kvar. Där vaknade jag.

Nu när jag skriver detta får jag en obetvinglig lust att cykla dit och kolla hur det ser ut och, kanske framförallt, hur det känns att komma dit.

Det hela utspelades på min gamla studentnation. Jag jobbade där men ansågs nog inte riktigt klara uppgifterna – det handlade om att organisera middagar och dylikt. Av någon underlig anledning hade jag blivit klubbmästarinna (ett hedersuppdrag som jag aldrig skulle bli vald till i verkligheten och aldrig fixa; jag skulle inte ha något som helst intresse av det heller). Två väninnor som var förmän för min teatergrupp en gång i tiden skötte kökssysslor som jag borde ägna mig åt. Jag kände mig mest i vägen. En gammal klasskompis, J, var också där, han som alla svärmade för i första klass men som sedan kom att ses så mycket som en nörd/mes att han var bortom allt löje. Det var han och jag som skulle sköta ruljangsen men vi ansågs inte klara det så mina mer organisatoriskt begåvade väninnor fick jobba desto mer. De verkade inte alltför förtjusta men ställde upp. J och jag var alldeles för långsamma båda två. Men av någon anledning tog jag kommando över situationen och skickade ut väninnorna från köket/byggnaden (det var mer likt det torp som vi ibland lånade i teatergruppen än nationsköket) – deras närvaro fick mig och J att känna oss tafatta och bortkomna; fick vi sköta det på våra egna villkor skulle det minsann gå. Med dem ute därifrån lade jag på ett kol och fick upp en väldig fart.

Det pirrade i mig av att vara tillbaka på gamla tassemarker igen. Det gladde mig att jag kände till alla vägar och vrår i nationsbyggnaden. Det jublade i mig över att få återse snickarvinden och den gamla teaterlogen, som jag av någon underlig anledning hade nycklar till som om jag hade varit teaterförman. Snickarvinden fanns inte längre kvar som just snickarvind, men det visste jag ju, och det gladde mig att jag var så uppdaterad med vad som hänt med byggnaden. Här hörde jag hemma och hade något slags kontroll. Helvetesgapet fanns inte heller kvar, och det visste jag ju också, konstaterade jag nöjt medan jag tittade på det. Någon undrade vad jag hade där att göra och vad jag hade haft för koppling till de lokalerna, men jag visste ju att jag var behörig.

Sedan var det dags för något riktigt stort arrangemang på nationen. Det var människor överallt, och plötsligt fanns betydligt fler rum och vrår än vad jag hade koll på. Överallt stod buffébord som dignade av mat och desserter, olika rätter som inte passade ihop. Någon var ute efter mitt liv, men jag visste inte vem. Det hade kanske något med mitt förflutna att göra, en roll ur en pjäs? En rödhårig porslinshyad väninna (som kan ha varit en blandning av de olika tjejer jag delat lägenhet med och en ung tjej som jag lärt känna nyligen) var den som skulle kunna skydda mig. Jag var paniskt rädd, vågade inte ens gå på toa utan henne (trots att jag aldrig varit en sådan som går på toa två och två), men vi kände inte att vi var på sådan intim basis med varandra. Plötsligt var hon kall mot mig på ett obehagligt sätt. Kanske var det hon som skulle förråda mig? Samtidigt var hon central för alltsammans på ett sätt som gjorde mig beroende av henne. Det var något med hennes klädsel också, som att hon personifierade något som den där mannen ville åt och som hade med mig att göra, han som var ute efter mitt liv. Jag visste inte längre vem jag kunde lita på.

Då kom en mörk gestalt in genom fönstret, inne på damtoaletten (?), och han fick mig att känna mig trygg. Han skulle följa mig hela natten, skydda mig. Jag hade aldrig träffat honom förut men jag kände mig fullständigt säker hos honom när han bar mig runt genom alla vinklar och vrår i huset som nästan verkade ha fått eget liv. Samtidigt var jag skräckfylld inför allt det okända runt oss.

---

Det här är minst tredje gången på kort tid som jag drömmer om den där nationsbyggnaden.