Det där med promenadsällskap påminde mig om hur jag blev puttinuttad med hos folktandvården idag. Jag somnade om efter att ha skickat sonen med skoltaxin, kunde inte hålla mig vaken (eftersom jag varit utan rätt dos av ritalin i en månad nu p.g.a. privatiseringar, leveransproblem och utbrända läkare), och kom därmed 20 minuter för sent trots att jag tog en taxi. Så då viftade jag lite med tandvårdskortet lite som ett slags ursäkt och förklarade min belägenhet. Jäklar vad gullig hon blev då, hon i receptionen. Med bebisröst nästan. Och lade ner massor av tid på att boka om mig och se till att jag inte behövde betala för det uteblivna besöket, hela tiden med överdrivet förstående och puttinuttande tonfall. Och hon visade inte en ansats att bli stressad när jag letade mig fram i handin, utan väntade in mig så vänligt så vänligt så. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det var trevligt eller kränkande. Lite av både och liksom. Ibland kan det ju vara skönt om någon tycker synd om en och liksom förståååår att man faktiskt gör så gott man kan. Undrar om hon trodde att jag var utvecklingsstörd.

Ja herregud, undrar om jag skulle ha velat riskera den trotsallta relativa vilan med att i förbigående låta undslippa mig att jag var fil. dr.?

Annars skulle jag väl försöka gå efter vilket som verkade dominerande: viljan att göra sitt bästa med någon som hade problem hon faktiskt inte visste så mycket om (och hur bra lyckas jag själv när jag är i blindo, typ?), eller styvnackade fördomar om muppar som kanske inte skulle ha gett sig vid en djupare kontakt heller. Men det kanske var just vad du försökte, det är ju inte alltid lätt på vår sida heller...

**********************************************

Apropå att undervisa hjälpare alltså. Hoppas det går bra för dig också, Sugis. Vet att det kan vara jobbigt, men orkar man kan det också vara en chans. Å andra sidan kan man ju liksom behöva hjälpen just för att man inte orkar...

Jag brukar säga att jag är utvecklingsstörd när jag blir stressad och inte får hjälp. Eller att jag är bög och har ont i min kuk. Brukar inte bli trodd dock.

Medkänsla går inte att få på beställning har jag märkt.

Kvinnliga bögar är en utsatt grupp i samhället.

Satt och läste igenom gamla disquskommentarer jag skrivit och imponerades över hur mycket av Hitlers röst som ekar där.

Vältrar mig fortsättningsvis i självömkan.


Ja, får citera en idiot jag kände: "Jag ska ha skadestång av psykjatriin".

Dött och återuppstått litegrann.

*funderar på hur man gör sånt LITEGRANN*

*kommer inte fram till nåt*



Suttit på ett cafe och druckit kaffe med vänner.

Funderat. Funderat lite till. Kommit fram till att livet är rätt märkligt. Om det generellt är nåt bra eller nåt dåligt vet jag inte än.

Legat och myst på det enda som varit still i lägenheten. Dvs golvet.

Tokstädat hela dagen.