Slutar aldrig att imponeras och överraskas av gamla saker jag skrivit på t.ex FB. Så fullt av insikter, så kraftfullt och rätt charmigt. När jag skrivit har jag många gånger känt mig sårbar och arg, men när jag i efterhand, månader senare, läser vad jag skrev i affekt framstår det som aggressivt på ett elegant sätt och jag känner knappt igen mig själv. Det jag ser är en sorts spegelbild med ett eget medvetande, som talar till mig som en slags själsfrände från ett parallellt universum. Jag gillar den person jag ser och får intrycket av att andra gör det också, beundrar honom i hemlighet för att han är vacker och galen. Jag får starkt intrycket av att jag har en handfull fiender som käftar emot mig, men minst lika många tysta beundrare som ser mig som närmast överjordisk.

När jag fått lite distans, många gånger glömt vad jag skrivit för att sen återupptäcka det, upplever jag mig t.o.m vara attraherad av mig själv. Jag kan känna en närmast sexuell dragning och tänka, "Gud vilken jävla underbar kille". Jag ser mig själv som älskat geni och kan i texterna inte se den sårbarhet jag minns att jag kände när jag skrev dem. Jag ser bara en kaxigt galen men också insiktsfull person som är så känslig och vacker, men ändå stark, att man bara vill ligga med honom.

Runkar du framför spegeln med?

Har försökt att se mig med andras ögon, men inte lyckats. Förutom vid pokerbordet då.
Känns som att jag utvecklas socialt när jag vet vad de har för händer/hur de agerar(hur de tror att jag agerar/vad jag har för händer). Uträkningen går på millisekunden men förmodligen blir jag bara mer apatisk.

Haha! Jag imponeras också av gamla saker jag skrivit på internet. Särskilt förvånad blir jag av saker jag skrivit under influenser av begynnande och senare fullt utblommad psykos. Jag har trott att jag bara hasplat ur mig nonsens, eftersom det är så det har känts att vara psykotisk, som att jag knappt fanns, som att jag inte tänkte redigt.

Saker jag skrivit om mitt specialintresse, djur och hundar i synnerhet, kan jag känna att detta, det borde ju banne mig samlas ihop till en faktabok om hundar. Finns ju saker från minst 2002-2003 och fram till dags dato som borde samlas ihop till ett mästerverk.

Jag tycker det kan vara så för mig också, inte riktigt i den utsträckning att jag upplever den jag var då som en medveten spegelbild som jag får kontakt med utan mer att jag kan bli förvånad av att jag har kunnat tänka och uttrycka mig på ett sätt som jag dels kan bli lite imponerad av och på ett sätt som känns ganska nära hur jag är idag.

Tycker att det kan vara både upplyftande och nedslående. Jag har någon slags förvriden bild av mig själv som att jag utvecklas som människa och blir klokare, äldre och mindre sinnessjuk. Fast när jag läser något insiktsullt eller välformulerat så kommer jag på att jag kanske inte har utvecklats utan rentav blivit dummare och svårare sinnessjuk.

Jag tillhör din fanclub. Inte så att jag vill ligga med dig eller vara någon groupie/aspergerstalker men jag tycker att du är rolig och skärpt. Skrämmande ofta delar jag dina åsikter.

De gånger jag skriver under känslosvall upplever jag att jag lämnar mitt inre blottat, jag känner mig utsatt. En del av mig vill absolut inte att någon ser mig, som om jag var avklädd. Men samtidigt får jag ut någonting av det, vilket ju avspeglar sig i skriften.

När jag i efterhand läser vad jag skrivit ser jag en levande varelse som andas, där jag annars brukar se någon sorts gengångare. Jag kan även se i mig själv en sorts inre elegans, en elegans som på ett sätt är jordnära men samtidigt fager. Men några gånger har jag tyvärr även blivit påmind om hur svag och patetisk jag kan vara.

Inte utan att ha försökt att vara originell så kan jag bara göra en jämförelse. Det är som att vara ärkeskurken som tröttnat på sina undersåtar, och bestämmer sig för att lämna slottet och ta hand om saker personligen. Resultatet kan verkligen bli spektakulärt.

Så kan jag också uppleva mig själv när jag blickar tillbaka på sånt jag skrivit tidigare. I och för sig upplevde jag mig mer som ärkeskurk för några år sedan. Det intryck jag fått av mig själv genom att läsa sånt jag skrivit det senaste året är mer det av den gamla skurken som lämnat sitt tidigare liv för att sedan dyka upp pånyttfödd som en sann renegade och göra mos av de "nya" skurkarna som felaktigt tror sig vara värdiga rollen som ärkeskurk. Typ som när en halvgalen Magneto ensam får en hel armédivision att falla som dominobrickor.

Poäng: Det är inte ANDRA ögon, utan dina egna, vid ett annat tillfälle.

Men jag känner igen mig.... fyfan vad jag känner mig konstig när jag säger det, vi svenskar får ju inte erkänna att vi är bra.

Men, som Arne Anka skrev, "när jag skriver är jag Gud". Det stämmer. När jag skriver, framför allt när jag skriver för mig själv, inte för någon publik, så känns det så. Jag saknar självkritik totalt. Jättebra för kreativiteten, och det kritiska tänkandet kan man ta en vecka senare. Eller en månad senare.

Undrar om jag borde ta fram min gamla bärbara 486 med gamla texter och fortsätta?

Om jag läser mina gamla texter tycker jag det är rent blaj.

Vad skönt, trodde ett tag jag var ensam om det.
Mina egna så klart.