En sliten Rod Stewart gick precis förbi mitt köksfönster med en rufsig Golden retriever lufsande efter sig. Regndroppar hänger från trädgrenarna och isen smälter.

Vad ser du?

Larvfötter i lervälling, grå betong med inslag av orange och brun korrugerad (???)... korr... så'n där plåt, typ. Och en överfull parkeringsplats. Är det så många som är sjuka eller så många som jobbar eller studerar här? (Och vad är skillnaden?)

Gran- och talltoppar som har mist sin snö mot en mörknande jämngrå himmel, med ett par flikar av ännu snötäckta fält skymtande i den kallare dalgången bortom ett par av de bortersta tallarna. Min egen oro som ett fängelsegaller mellan mig och upplevelsen. Eller som det otvättade fönstret.

Vandrar på den våta asfalt som tittar fram i tövädret och lyssnar till en fågel som vackert verkar sjunga efter det bruna notspel som tittar fram i snön.
Lite längre bort får jag beskåda hur nästa kompositör fast i sitt koppel, tonsätter ännu ett ackord.

Ljuv musik skriven av människans bästa vän.

Balkongmöbler, vilka, täckta som de är av snö, behöver tas in, ses.

Askhinken på yttertrappan halvfull med radioaktiv aska, lockar fram minnen
från april -86, nyvaken bakfull, hör radion, knäpper på tv'n, djävla hink!

En färgglad tusenfoting av förskolebarn tågar just nu sakta fram på gatan utanför, ledda av en dagisfröken med en stapel vita hinkar i famnen och hållande i det orangea ledssnöret. Små stövlar snubblar i otakt på den grusiga isen och små vantklädda händer håller krampaktigt om var sin ögla i det långa snöret.

Storögda ser de på grannbarnens snögubbe som tappat sin morotsnäsa och nu endast är en grådaskigt oformlig snödriva som lutar sig mot en gul, bortglömd julgran med glesa barr. Eller också är det granen som söker stöd i den försvinnande snögubben. Bådas tid verkar ha runnit ut.

Barnens har bara börjat.

Det där är faktiskt helt jävla briljant.

Underbara ögonblicksbilder från er alla! Härliga stilgrepp!

---

En oformlig massa av spinnande behov väller ut över den döda materian (och den som borde vara det) som i sin tur breder ut sig och tornar upp sig oroväckande kring mig som hade den eget liv. Allt pockar på min uppmärksamhet, rinner över kanten, rasar i små laviner. Själv blir jag handlingsförlamad.

Just nu ser jag bara solen lysa mot en vinternaken skog och en dammig dörrmatta som sedan evigheter hänger på luftning ute på balkongen.

I mitt inre är förvånande mycket av det dagliga bråtet plötsligt katalogiserat och organiserat in i tre och en halv pärm.
Resten tar vi nästa vecka, sade hon som precis gick.