Du tyckte alltså inte att uppgiften var felaktig?

Det gäller väl som för alla andra tamdjur att folk som inte är lämpade att ha husdjur inte ska ha det och att man måste läsa på innan man skaffar ett (vilket djur man än talar om). De igelkottar som säljs som husdjur är, precis som katter som säljs som husdjur, uppfödda för syftet, men det förekommer säkert att igelkottar, vilka inte passar som husdjur också säljs (av mindre nogräknade försäljare).

Tycka kunde jag ju inte när jag inget visste, men jag hade ingen anledning att inte tro dig. Tyckte ordvitsmaterialet låg i öppen dag, men det var väl bara min betingade hjärna...

Jorå, jag använde ordet "kuthjul" av en anledning, så det är inte bara din fantasi som springer iväg med dig (fast jag borde ha kallat det svankhjul, men då hade kopplingen till att springa försvunnit), men jag hakade ändå upp mig på att du menade att uppgiften (att för små löphjul är dåliga för den lille löparens rygg) var felaktig.

Tappa då inte hakan om jag försöker haka ner dig genom att säga att jag bara var tvungen att få till det där med svank- och kutrygg på något sätt. Licentia pseudopoetica.

Gymmat tredje dagen i rad och formen börjar återskapa sig.

Fått ordning på alla lösa papper (en jättehög) och satt in dem i pärmar, sorterat räkningar, diskat, städat, skrivit på skrivelsen, umgåtts med en trevlig person, småmyst med barnen, lagat mat.

Nu blir det sängen och en bok att somna ifrån.

På väg från gymmet en timma sedan så råkade jag se en spattig narkoman stjäla en cykel från ett cykelställ en bit från busshållplatsen där jag satt och väntade på bussen.
Så när han cyklade förbi ropade jag "tjyv" varpå han stannade och sade ungefär "näeeh". "Jo jag såg dig!" "Vadå?" "Du tog ju cykeln precis, försök inte." "Nähä..." och något ohörbart. Samtidigt kommer hans kompis släntrande till busskuren och slänger av sig sin enorma ryggsäck bredvid mig och hoppar runt så där spattigt och säger "Äh, vi går va. Bussen kommer ju först om 25 minuter." Och så gick de.

Precis då skuttade en stor råtta in under en bil på andra sidan gatan.

Mystiskt.
Stockholm by night.

Jädrars vad du var konstruktiv, CRA! Och tuff!

Jag är väldigt glad över att ha lyckats lära min son hur man övervinner sin panikångest. Han lär sig så snabbt, min son, och grejar på en halvtimma vad som för mig tagit åratal. Glädjen han kände över att ha övervunnit sin skräck för bussen var obetalbar! Han hade brutit ny mark bland hjärnspåren redan innan bussen hunnit anlända till hållplatsen för vår avresa. När dörrarna öppnades glädjeskuttade han in på bussen och var inte längre det minsta rädd, för han hade redan blivit klar över att han skulle lyckas. När vi klivit av bestämde han att nästa gång jag behöver slänga sopor skall han klara att vänta i lägenheten fastän han inte kan se mig på ett par minuter, och på sikt skall han klara att hoppa från högsta ner i bassängen på badhuset. Visst är han modig, min lilla kille? Och tänk att han litar så på mig!

Bra så.

Oj. Tre inlägg i rad som jag blev riktigt glad av att läsa. (Nå, inte för narkomanernas skull .)
Särskilt det sista. Även om jag vet alltför väl vilka herkuliska krafter det kan krävas för att få papper i oordning i ordning så, en sådan solskensberättelse om Incos son (och Inco!)...

Och så läste vi det kapitel i Ronja Rövardotter där hon återförenas med sin far, när han vågar be henne om att komma hem och hon inte längre behöver välja mellan honom och Birk. För minst tjugonde gången, kanske trettionde gången i ordningen, gråter jag fortfarande på samma ställe. Och det gjorde min son också. Vad det är mysigt att läsa högt för honom!