Det finns ingenting bra med huset längre tyvärr. Bara ondska och lidande.

Dessutom bor svägerskan o brorsan typ en bit ifrån och de hatar mig. Känns som att problemet är att jag plöjt ner pengar i det jävla hushelvetet och att det står och kostar pengar, är obeboeligt och att det nog inte går att sälja pga detta......
Alltså det går inte ens att skänka bort det i det här skicket så illa är det.

Fan jag och min jävla optimism / idioti / efterblivna handlingskraft.

Trist att det blev så! Det som verkade så lovande. Men jag tycker ändå att din entusiasm var betydligt mer beundransvärd än idiotisk. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Eller hur det nu var.

Tror du inte att det bara är vintern som gör folk trötta och griniga då? När våren och sommaren kommer kanske de blir glada och spralliga igen (eller som lit' ogrinig i alla fall).

Säg åt svägerskan att gå och runka, så hon inte går och spänner sig så jävligt.

Det var många som lovade att hjälpa till. Som svek. Redan in ett tidigt skede mitt i sommaren. Så, det var inte bara mitt fel.

Min familj föraktar mig och unnar mig inte att må bra.

Det där är ett högst mänskligt sätt att fungera.
Lovar "guld o gröna skogar" för att leverera intet.

Med facit i hand kanske du var lite naiv, men jag tror inte det handlar om hat mot dig. De är nog bara människor.

Att huset inte är klart gör ju att du tvingats ta mer hjälp än du velat, och det tär på relationer när man tvingas nöta på varandra.
Jag tror det kommer lösa sig när våren låter en röra sig lite ledigare.

-Kämpa på.

Huset blir säkert bra, den här årstiden är bara hopplös. Huset behöver inte bli ett svennebananhus med nytt kök och laminatgolv. Tänk istället eko-boende. Enkelt, miljövänligt. Köket kan vara en samling kokplattor tillsammans med diskbaljor samt några vägghyllor hängande kastruller och saker i taket etc. Skit i vad normalt folk betraktar som "bra standard", du kan få det minst lika mysigt med mindre resurser och mer improviserad renovering.

Så tycker jag att du ska se huset som en levande varelse. Huset är din vän, oavsett hur slitet, nedgånget och skadat det än må vara. Huset gör sitt bästa för att hjälpa dig även om husets bästa kanske inte alltid räcker till. Det är du och huset mot världen. Mot alla äckel. Alla mindervärdiga människor. Även om det innebär att du fryser eller svälter ihjäl i huset så är iaf du och huset tillsammans, det är det som betyder någonting. Kämpa för huset. Ert liv tillsammans. Huset är den enda som förstår dig. Det är ditt hus och ingen annans. Skydda huset med ditt liv. Det är ett fint hus. Alla andra kan dra åt helvete.

Du förstår mig! Jag gav från början förslaget att skippa fönster, Eller bara sätta in kanske ett i köket. Eller bara ha vädringsluckor. Blev idiotförklarad av hela familjen. "Ett hus måste ju ha fönster!!!"

För övrigt är jag nog fan synsk. Farsan drällde in här kort efter att jag skrivit dessa inlägg om huset.

Han sade: Tror du att du kommer klara av att bo i [byns namn] på vintern?

Jag sade nej.

Han sade: Nej det tror inte jag heller, du går ju knappt ut med hunden hur ska du orka skotta snö bla bla bla.

Tack alla för input, tar till mig allt, mycket att tänka på. Vad som är säkerställt är: Min far drar sig ur och jag står ensam i detta projekt nu. Han insinuerade att han kanske ska ta livet av sig också. Ledsen för det men jag kan inte tvinga honom att leva.

Oj, det var ju ännu tyngre! Att gå med det hängande över sig vet jag hur det kan vara (därmed inte sagt att det är likadant för dig). Och nej, man kan ju inte det, tvinga någon att leva. Eller hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Hur mycket man än vill. Är han för stolt för professionell hjälp också? Eller funkar den inte?

Men det var bra skrivet, att huset inte måste uppfylla någon annans vision om ett gott boende.

Jag har alltid tänkt att jag skall bo i ett gammalt kråkruckel när jag är en excentrisk gammal tant.