Aspieaktivisterna och Münchhausenmammorna motsätter sig starkt att t.ex Adolf Hitler hade autismspektrumstörning men enligt min flytande definition, vilken till viss del backas upp av medicinsk expertis som t.ex rättspsykiatriker vilka insett att komorbiditeten mellan "asperger" och andra störningar egentligen inte är helt separata åkommor, borde jag snarare ha "Adolf Hitlers Syndrom".

Guldhamster, du nämner kompetenta lärare och specialpedagoger som tomma uttryck.
Om vi översätter kompetenta lärare och specialpedagoger med "intresserade och engagerade lärare" samt "lärare med en rad olika infallsvinklar på hur man lär sig saker", klingar det bättre då?
Det känns en smula trist att få en lång karriär inom undervisning mot Asperger dissad.
Inte för att mitt intresse svalnar men jag vill gärna veta mer om folks ovilja gentemot uttryck som kompetenta lärare och specialpedagoger.
Främst för att dessa människor lagt 5-6 år i skolbänken, dragit på sig stora studieskulder och väljer att arbeta för en relativt kass lön med målet att faktiskt göra skillnad.
Jag riktar absolut ingen kritik mot dig som person, utan jag vill bara ha igång en liten diskussion runt detta ställningstagande.

Ute i samhället finns det många människor som försöker hjälpa oss att bli som dom.
I grunden ett mänskligt sammanhållningsproblem, resultatet blir snarare att vi skadas av det, för vi fungerar verkligen annorlunda.
Jag vågar gissa att guldhamstern har mött sin kvot av dessa "björntjänstkramare" bland de som kallar sig just lärare och pedagoger.
Själv reser jag ragget vid ord som handläggare eller myndigheter(pga mina erfarenheter).



Att "dissa" är nog en mycket typisk sak för asperger.
Men oftast är det frågan om den språkliga skillnaden.

Man börjar haka upp sig på det som är "störande" sedan stannar vi med AS lätt där.
En NT går mycket lättare vidare, för att finna något annat så att de sedan kan "gilla läget".

De som leder utbildningar kring specialpedagogik och Asperger är inte rationella människor utan övernitiska fanatiker som helt gått in i sin egen övertygelse om att alla måste "hjälpas". De är så till bredden överfyllda med missriktad välvilja och kärlek för "unika och individuella aspergare" vilka ironiskt nog ska tvingas in i pedagogens vridna världsbild. De blir som besatta djurägare som klär sina hundar i rosa klänningar. En vedervärdig avskrädeshög bland mänskligheten vars pedagogik många hade mått bättre utan.

Trist att du slängt bort sex år av ditt liv och tagit lån för att genomgå en utbildning vars trovärdighet ligger på nivå med valfri religiös sekt. Också trist att verkligen ingenting verkar ha hänt sen 90-talet. Är det verkligen så provocerande att låta avvikande personer avvika även om det kanske innebär att de tar sitt eget sociala livsutrymme snarare än tilldelas det av ett normalt fungerande majoritetssamhälle? Varför är avvikande så provocerande till den grad att de måste teddybjörnifieras och "hjälpas" snarare än bara lämnas ifred? Är deras frihet en provokation i sig?

En dialog med en pedagog som inte längre klarar av att möta ens argument slutar alltid med orden "men... Nu ÄR det faktiskt så att du HAR Aspergers Syndrom och BEHÖVER visst stöd!". Alltså ett påtvingat tillämpande av en förutbestämd uppfattning om hur saker och ting är och vad som är bäst i alla lägen. Aspergers Syndrom - dessa fula, smutsiga, stigmatiserande ord - berövar barnet rätten till en egen personlighet. Det är inte barnens individuella behov som tillgodoses utan pedagogernas behov av att få påtvinga andra sin välvilja, föräldrars behov av bekräftelse, läkares vilja att prioritera sin forskning och status som expert i ämnet etc etc...

De bästa pedagogerna är de som inte behöver någon utbildning eller några specialtermer som "Aspergers Syndrom" utan helt naturligt besitter förmågan att låta varje individs behov tala för sig själva. Dessa kan t.ex vara pensionerade musik eller slöjdlärare helt utan specialistkompetens men med en god dos insikt. Oftast är de dock inte ens lärare överhuvudtaget.

Med ledning av svaren ovan kan jag ju då bekräfta att skolan som är på gång är helt rätt. På vår skola handlar det definitivt inte om att försöka göra om någon till att "passa in" i övriga samhället. Snarare måste den/de som vill ha en specifik kompetens från studenter på vår skola själva anpassa sig till studenten. Inte studenten som ska anpassa sig till någon annan.

Men det är ni som bestämmer vad studenten "är" och vad det är ni ska "anpassa er efter". Ni anpassar undervisningen efter er förutbestämda bild av en person med ett medicinskt definierat, om än så luddigt, handikapp. Ni arbetar med utgångspunkt i de riktlinjer er s.k "utbildning" gett er. Det är där ni "lärt er förstå" personer med aspergerdiagnos och vilka "speciella behov" de har.

Många citationstecken men tyvärr var det nödvändigt här för att visa idiotin i specialpedagogiska synsätt. Samma synsätt som t.ex bekräftelsesökande och överengagerade mammor till barn med aspergerdiagnos har. Diagnosen förklarar vem någon är. Diagnosen ger svaren. Diagnosen är en "lättnad efter alla år av turbulens". Detta istället för att låta varje individ, oavsett diagnos, vara den de är och anpassa behoven efter individen och inte efter en kategori.

Min bild av Teacher är att hen försöker föra utvecklingen framåt. Att förstå mer.
Jag gissar att det förekommer ännu mer research på hemmaplan gentemot de elever som är aktuella i skolan.

Vad tycker du skulle vara ett bättre alternativ?

Ja det är idiotiskt att systemet utestänger avvikare så de tvingas "samlas" på särskilt avsatta platser, det är inte bra för våra valmöjligheter.
Men de som redan blivit "ratade" av systemet tror jag kan få ut så mycket mer av ett fåtal linjer än inga alls.

Hos oss kollar vi:
Vad vill studenten läsa?
Hur vill studenten läsa?
Tempo?
Vad vill studenten arbeta med?
Var, när och hur fungerar studenten bäst?
Allt detta utan att ens diskutera diagnoser eller annat.
Helt enkelt sätt att klura ut vad en student vill göra med sitt liv och sedan få hjälp att lösa upp hindren.
Efter studierna ser vi till att ordna praktik eller arbete.
Så det är inte diagnosen i sig vi gräver i, utan mer att om en människa har diagnosen är de kvalificerade att söka till oss. Oavsett om studenten har ett komplett gymnasiebetyg får studenten läsa kurser på högskola, då vi köper kurserna.
Har mycket svårt att kunna se någon som tycker detta är ett dåligg upplägg.
Men det är klart, alla tycker olika och så ska det vara.

Att kunna läsa på högskola utan gymnasiebetyg är en mycket bra lösning. Hade jag haft den möjligheten hade jag förmodligen varit botaniker, arkitekt eller nånting annat, och dessutom kunnat slänga in klassisk japansk litteratur eller nånting som extrakurs också.

Där har jag inga invändningar. Det enda jag skulle behövt för 10 år sedan är tillträde till högskola utan att ha gymnasiebetyg, privatlektioner i matematik samt ett studieupplägg där jag studerade hemma framför dator minst 80-90% av tiden. Med en sån lösning hade jag haft större möjligheter. Tyvärr var det som hindrade mig kraven på gymnasiekompetens och oförmågan att tillgodose behovet av att studera hemma och inte i skolmiljö.

Nu får jag läsa saker som botanik och japanska själv istället. Det går också, speciellt med den typen av ämnen, men möjligheten till yrkesutbildning togs ifrån mig av idiotlärare samt samhällets totala oförmåga att tillgodose mina individuella behov och önskemål.