Du har helt klart problem med din självbild.

Halvmetersungen var självklart du själv som representerar det ditt obefintliga (?) samvete tycker att du ställt till med.

*drömoraklet har talat*

Sam vete, ar det en kvarn dar nagon fran samhall jobbar!?
Dessutom ar det fel pa din menings byggnad

Och du har inga prickar!! *pekar finger*

Jag drömde att jag satt i ett fängelse i vilket djungelns lag rådde. Som nyanländ fick jag ta hand om soporna och medan jag samlar in sopor bekantar jag mig med omgivningarna och ser bland annat en lång, brant ramp helt byggd i mörkgrå plåt resa sig upp ur soprummet mot en dörr. Jag vill undersöka vart dörren i slutet av rampen leder, men tänker att det är bäst att jag avslutar mina sysslor först.

Just som jag stod med en (ljusblå) sopsäck i vardera handen kom skrotsamlaren förbi (han såg ut som Ron Perlman i Rosens namn (filmversionen)). Skrotsamlarens jobb var alltså att samla in skrot och han fick betalt per vikt. Skrotinspektören var på ingång och skrotsamlaren ville gärna, i viskande ton, låna en av mina sopsäckar för att få bättre betalt. Jag visade med en gest och en viskning att jag förstått och erbjöd honom den tyngre, men han insåg att det inte var trovärdigt och tog den lättare istället.

Jag gick in till mitt igen och höll mig undan när skrotinspektören kom (han såg ut som en bistrare variant av Barney i How I met your mother) och tänkte att jag skulle slippa honom, men av någon anledning kom han in i soprummet och förvandlades till en stor, fet skallig karl med fettveck i nacken och en tjock guldring i ena örat. Vi är plötsligt utomhus och skrotinspektören jagar skrotsamlaren med avsikt att piska ihjäl honom med en flera meter lång, svart piska. De försvinner båda in i en röd lada helt byggd i plåt, men glömmer bort den brasa som just slocknat utanför och när en hög med stockar tar eld skriker jag "FIRE!" och skrotinspektören kommer utspringande. Han försöker släcka elden genom att kasta brinnande föremål i ungefär rätt riktning, vilket inte fungerar, men jag grabbar tag i stockarna och sliter ut dem, vilket fungerar bättre och elden slocknar igen. Jag säger, halvt på skämt: "Det här hade blivit svårt att förklara..." varpå skrotinspektören genast anklagar skrotsamlaren och börjar jaga honom igen. Jag säger åt honom att inte döda skrotsamlaren, men inser att skrotinspektören är en person som man antingen dödar eller lämnar ifred. Han försöker piska mig, men som tur är har jag fortfarande, i vänster hand, en trästock, runt vilken piskan snurrar upp sig och vi står snart ansikte mot ansikte. Jag har ingen lust att dö för att rädda skrotsamlarens liv, men framhåller ändå att han inte behöver dö. Skrotinspektören bryr sig inte om detta och går därifrån.

Jag försöker låtsas som att jag flyhänt kan hantera en trästock, men det ser bara taffligt ut, så jag vänder istället ryggen åt när skrotinspektören slutligen har ihjäl skrotsamlaren. En duns hörs och jag antar att det hela nu är över, men när jag vänder mig om ser jag hur skrotsamlaren kommer springande med en lång, smal kniv i höger hand rest över huvudet och kommer snabbt upp bakom skrotinspektören och hugger kniven på något sätt framifrån genom hans hals strax under adamsäpplet. Skrotinspektören faller ihop och är död.

Jag står i en korridor just där den viker av 90 grader och skrotsamlaren kommer inspringande med kniven i högsta hugg och ska ha ihjäl mig också. Jag blir lite orolig och håller upp min trästock och lyckas på så sätt stoppa kniven bara några centimeter från min bröstkorg. Skrotsamlaren fortsätter hugga mot trästocken och skriker "SUGAR-KESO!" [engelskans "sugar" = socker] och jag inser att han har blandat ihop mig med en annan person som kallas just "Sugar-keso" och är illa omtyckt av alla på grund av sitt ständiga trakasserande av medfångarna. Där vaknade jag...

I vaket tillstånd tänker jag att dörren ledde till livet efter detta och att om jag öppnat dörren och gått in, då hade jag aldrig mer vaknat.

Jag drömde att jag delade rum med en svensk kopia av Adolf Hitler. Vi hade båda feber och låg till sängs och Adolf var sur över att behöva ligga till sängs hela dagen ("Jag har annat att göra!") och jag försökte förklara att han aldrig skulle bli frisk annars.

*fniss* Det var verkligen absurt!

Själv drömde jag något om någon mer ospecificerad ond man, eller om det var omständigheterna som gjorde det, och något om ödet och förbannelser och kidnappning och övervåld och ett spädbarn som en kvinna tvingades ta hand om och amma åt honom och sedan kom att älska vanvettigt (barnet alltså).

Och så drömde jag att det hade kommit en massa nya medlemmar på forumet som alla hade helt underbara nick.

Jag drömde livligt inatt. Men den sista hela drömmen fastnade mest.

Jag jobbade som städerska på ett magnifikt hotell, ett äldre hus med alla gamla ornament och andra tjusiga detaljer intakta, vitt på utsidan, med en mjukt svängande yttertrappa upp till den tunga porten in.
Inomhus fanns minst två våningar och en hög trappa med ett fint träräcke i en graciös båge upp till övervåningen där interiörerna gick i vitt och smaragdgrönt med diskreta inslag av guld. I min hand höll jag ett vitt pappersark där alla rum stod nedteckande och med hjälp av den visste jag vilka som skulle städas ur den dagen. Allt gick som smort och alla vackra rum blev iordningställda och stod färdiga för de nya gästerna som snart skulle anlända.
Nöjt gick jag nedför trapporna för att lämna in nycklarna samtidigt som jag en sista gång ögnade igenom papperslappen med alla rum som jag bockat av som markering för att de blivit städade och upptäcker till min fasa två rumsnummer högst upp på arket som saknar markering.
Under hela dagen har jag missat att det fanns två mindre rum längst in i korridoren och nu står de stökiga och obäddade!
Jag hör att de första gästerna redan anlänt samtidigt som jag får syn på den stränga, lilla(förtorkade?) och ålderstigna hotellföreståndarinnan som står med en bister min och hopknipna läppar i sin svarta enkla men eleganta klänning nere i foajén.
Hela hotellets goda anseende verkar nu vila på mina axlar, för att artigt småpratande leda fram nyanlända förväntansfulla gäster till ett vackert hotellrum, och öppna dörren in till ett obäddat och stökigt rum är det absolut värsta som kan hända.
Trots att skräcken griper tag i mig skyndar jag fram till hotellföreståndarinnan och viskar med av skam rodnande kinder att två av rummen på övervåningen inte blivit städade. Men till min förvåning blir hon inte rasande utan beordrar en äldre man som fungerar som någon sorts receptionist att skyndsamt följa mig upp igen för att iordningställa dessa två rum.

Uppe på övervåningens plötsligt skumma korridor går vi fram till de två rummen som dittils undgått min blick (vilket är väldigt märkligt då de nu är fullt synliga) och dörrarna står mittemot varann på var sin sida av korridoren. Med bävan för vilken syn som möter oss öppnar jag den första dörren till höger in till ett litet trångt rum med få slitna möbler och snedtak med kvav luft under.
Det rummet verkar relativt lättstädat i all sin enkelhet så jag vänder mig mot den andra dörren för att se vad som döljer sig bakom den.
Den vänstra dörren öppnar sig mot ett större luftigare rum med en stor halvmåneformad säng i mitten men det som får oss att förskräckt dra efter andan är det skick som rummet befinner sig i. Det är i totalt kaos, kläder, skor (en grön krokodilskinns stövel), gamla slitna smutsiga nallar, kort, papper - delvis sönderrivet, gamla nötta väskor i olika utföranden och allehanda bråte möter vår blick.
Det måste ha bott någon sorts manisk samlare i rummet och försiktigt går vi, den gamle mannen och jag, in för att närmare beskåda röran. Samtidigt hör vi gästerna närma sig den öppna dörren och trasslar in oss i varann och faller tungt på den obäddade sängen i våra försök att springa till dörren för att hejda dem från att komma in. Gästerna hinner, på grund av vår klumpighet, komma några steg över tröskeln innan vi lyckas mota ut dem igen och med stora bestörta ögon ser de över hotellrummet där de förväntas tillbringa natten. Muttrande och med ljudliga utrop av förvåning och missnöje hör vi dem sedan gå tillbaka genom korridoren och hotellföreståndarinnans fågellika röst som kvittrar överslätande och försäkrar dem om att rummet alldeles strax ska stå färdigt för deras förfogande.

Med gemensamma krafter börjar vi röja undan stöket i rummet och ideligen hittar vi bevis på att kvinnan, av allt att döma är det en medelålders kvinna som bott där senast, måste ha råkat ut för något hemskt och därför vare sig kommit tillbaka under dagen för att plocka ihop sina tillhörigheter eller för att checka ut från hotellet. Vi kommer fram till att hon föregående kväll gjort sig fin och kanske druckit en del under den processen för att sedan bege sig ut i natten. Staden utanför är stor och lockande med alla sina krogar och restauranger. Vi hittar hennes pass och till och med identifikationshandlingar där hennes fotografi finns. Hon hade färgat håret i en kopparröd nyans som inte såg naturlig ut och hennes ansikte var pluffsigt, som på någon som länge nyttjat för mycket alkohol.
Vi blir nästan säkra på att hon måste ha bragts om livet någongång under natten och detta fyller oss med fasa.

Drömmen slutar innan vi hunnit städa ur rummet. Det är osäkert om det någonsin mer gick att få det i ett presentabelt skick igen.

Jag drömde att jag var utomlands någonstans på semester och valde en dag att svänga till vänster istället för, som alltid tidigare, till höger, där vandringsleden delade sig och plötsligt fick jag se saker som jag aldrig sett förut, trots att jag gått förbi tusen gånger förut: Vägen till vänster ledde uppför ett klippberg och var markerad med blåtoppiga pinnar och jag började klättra. På långt håll ser jag på toppen av berget en uppstickande klippa på vars vertikala vägg en stor guldglänsande klocka sitter monterad. Klockan har romerska siffror och en urtavla tillverkad i genomskinligt glas genom vilket ett brandgult sken färgar den omgivande klippan. Plötsligt skymmer det och det nästan futuristiska landskapet med sina onaturliga klippformationer i dalen under mig, som jag inte lagt märke till tidigare, sveps in i ett surrealistiskt violett sken. Utsikten är vidsträckt och dunkelt vacker, på det där sättet man blir sinnessjuk av om man tittar på den för länge. Jag känner mig oerhört fri och tillfreds med allt - tills jag ångrar att jag inte tog med mig kameran och hör då röster på håll inifrån mörkret i skogen bortom klippberget. Jag blir rädd för rösterna och att de ska komma närmare och på något sätt göra mig illa, men än har jag tid att återvända hem innan de kommer ut ur skogen och upptäcker mig.