Gick ut för att hämta ved till spisen, såg månen stor skarpt lysande, syrenbuskarn gnistrande av sina iskristallsblommor skuggorna var skarpa.
kände att det var dags för vinterskogs promenad, det lättar då.
Vi går iväg min hund och jag, det gnistrar i hans ögon av lycka, och just då älskar jag honom mer än vanlig, han springer iväg, känner
stigarn där vi så ofta går, men på dagtid. Tiden går saktare i vinterskogen, jag stannar och bara finns, inget kommer åt mig nu, jag blir befriande lugn.
Det är en annan skog så otrolig olik den på dagen, eller sommaren, det knarrar vänlig inbjudande under mina kängor, skogen ropar och
jag möter den, den är klädd till brud, i snövita slöjor belyst av månen med stjärnor som sällskap, trots minus 21.
Vintergatans alla snöflingor ser ut som de skule falla som snö, det gnistrar ju överallt, dras lika till lika eller lika till olika?
jag vet inte, men jag tror att gnistrande stjärnor längtar till gnistrande snö, pulver snö.
Vi väljer den längre stigen, den som går förbi ängarna och hagarna, nu finns varken hästar eller midsommarblomster, itället ligger snön
som en vit öken med små vågor där skarpa skuggor skapar svartvitrandig äng, min hund får vittring, morrar dovt, det känns tryggt,
förstår herdarna som kände samma trygghet med dessa hundar för 2000 år sedan, men här finns inga får, men jag ser rådjur borta på
ängen, de måste ha sett oss, eller hört oss knäcka någon gren, dess klövar stampar ångestfyllt i den skarpa isen, skarpt ångestljud
klirrar, frasar, alltid berädda till flykt.
Vi svänger av på en annan stig igen, går upp på en liten ås, när man stannar är det alldeles tyst, förutom träd som knäpper som pisksnärtar
i kylan, inga ugglor i kylan, jag njuter av kylan, rimfrost i mustachen, nuet är så klart, vi stannar igen uppe på den lilla åsen,
återigen tystnad, nu skär den skarpa månen ut trädens skuggor i den skimmrande snön, en buskar ser ut som små gubbar, stenarna som björnar,
allt förstenat i underbart vacker vinternatt.
Önskar att jag haft med yxan och sågen, tänt en nying och stannat hela natten i ett vinterlandskap konstverk som är svårt att beskriva,
det vackra dör av trubbiga ord, obeskrivbart.
Här uppe på åsen är det glesare mellan träden, kontrasterna mellan månljus och skuggor blir ännu kontrastrikare,
tittar uppåt mot tallarna och upptäcker att den luftiga snön på dom stora tallarna släpper igenom månljuset,
och emellan miljarder stjärnor, en ny upplevelse, den skulle jag gärna delat med någon.
Det är något magiskt, kylan, det vackra och de kända stigarna som blir okända, svänger av sista gången och går ut mot vägen,
efter ett tag syns hus och gatlysen, det känns som att skogen inte vill släppa mig ifrån sig, den vill hålla mig kvar, och jag vill bli
kvarhållen.
Ute på den lilla vägen börjar magin släppa, långt därborta där gatlysen inte finns, ser jag fönstren på min stuga, vi är snart hemma,
får nog lägga in mer ved i spisen, det blir en kall natt.

och DU min bäste herre ska skriva fler noveller!

Instämmer med båda föregående!

Och jag sällar mig till beundrarskaran.

(Fick just en bild i huvudet av hur vi står där utanför huset och längtar in till brasan.)

Tack! det var en så fantastisk vinterskog att jag ville dela med mig till er

Tillomed jag som verkligen ogillar vintern och dess kyla tyckte det var fint, på ett lockande vis.

Behöver ta på mig jackan av bara tanken att gå ut, burrrrrr.

Jag gjorde ett försök i kväll. Men kom bara runt kvarteret. När jag kom in igen var händerna stela och ansiktet svidande i signalrött. Orkade inte göra ett nytt försök varmare klädd. (Och bristen på stuga med vedspis ska vi ju bara inte tala om...)