Leksaksmus har jag hemma. Levande möss köper jag inte till honom. Jag har visat sonen hur man gör olika kattleksaker (dragspelsvarianten ratar katten av någon anledning, men snören utan dragspel går mycket bättre), men han får inte till rätta knycken. Han är så ryckvis med allt, min son. Nu kopplar jag i alla fall att jag behöver hitta sätt för katterna att få utlopp för sina jaktinstinkter (madamen kan verkligen behöva motion, hon också).

EDIT: Den var fin. Ja, styvare papp med mer tyngd i kanske går bättre. Och så få sonen att bli mindre knyckig i rörelserna. Själv blir jag tyvärr galen på det repetitiva i leken - fram och tillbaka, fram och tillbaka, runt åt ena hållet, runt åt andra hållet...

Varför kan de inte bara leka med varandra, utan mig? Jag avskyr att behöva vara den som håller i det. Jag vill kunna vara bara betraktare också. Ibland är det så jobbigt att behöva vara socialt responsiv.

Få honom att tänka hur en mus rör sig. Små snabba steg, stilla och vakar efter rovdjur, gå ett litet snabbt steg, stilla och vakar efter rovdjur, gå ett litet snabbt steg, osv...
Sedan när katten försöker ta den så flyr musen.

Ja det är ingen rolig lek i längden

Kanske för att du är familjens alfahona?

Den modell jag stötte på senast sa väl att katter hos människor är mer som ungar, eftersom katten inte är något "naturligt" flockdjur. Och ungar kanske inte vill leka för långt från sina föräldrar, men de leker ju med varandra.

Fast vad vet jag: mycket som sägs om husdjur följer ju samhällsmodet och kan bli väldigt fel, till exempel den nuvarande distans- och kadaverdisciplinsynen på hundar.

Jag vill inte vara någon jävla alfahona. Jag gillar inte hierarkier. Jag tycker inte om att behöva sätta ramar.

Men mycket konkret och bra sätt att förklara, Ufo! Så klart! *slår mig för pannan, hårt (virtuellt)* Det funkar naturligtvis mycket bättre för en sexåring än att försöka förklara kommunikativ samordning med abstrakta begrepp.

Jag har faktiskt aldrig tänkt på att efterhärma en mus så konkret, utan varit helt fokuserad på hur katterna svarar icke-verbalt. Även om jag förstås fattar att det är en jaktlek.

Katter som eviga ungar, ja. Just det, det har jag hört. Men kan man inte få dem att bli tonåringar då, åtminstone? Växa upp lite?

Den är felaktig.
Katten har naturligt en social sammanhållning som ligger lejonen mycket nära.
Ett matriark styre där alfahanen byts ut med ojämna mellanrum.
Där en god flockmedlem tar med sig små byten hem.

Jag gissar att du är den enda som har med sig kattmat när du kommer hem.

Ett tag ville min son gärna vara den som hällde upp maten. Det kanske vore bra att ta upp det igen? Eller blir det bara förvirring i flocken då?

Låter som en bra sak tycker jag.
Förvirrande är det inte, det betyder bara att han också har börjat dra sitt strå till stacken.(Bildligt kattspråk)