Rasism på cellnivå:

Sara Stenholm om kvinnan som fick betala priset för tre Nobelpris
När jag var USA-korrespondent för Sveriges Radio, så ringde en redaktion och bad mig flyga till Boston och Harvard-universitetet. Frågan de ville ha svar på var varför amerikanska forskare, och amerikanska universitet, genom åren fått motta så oproportionerligt många Nobelpris. Vad är det som gör amerikanerna så framgångsrika?

Jag kom hem med samma schablonartade svar som alltid ges på den frågan: Amerikanerna drivs och trivs i ett konkurrenssamhälle, att vara framgångsrik är något fint, och arbetsmoralen är högre än i många andra länder. Efter att ha läst Rebecca Skloots Den odödliga Henrietta Lacks, så blir det plågsamt tydligt att den relevanta frågan förstås hade varit, och är: Vem betalar priset för prisen?

HeLa-celler är namnet på världens första mänskliga cellinje som forskare lyckades få att överleva utanför kroppen. Cellerna stammar från en litet vävnadsprov skuret ur en kvinnas livmoder 1951, och just de cellerna kom att revolutionera hela den moderna medicinska forskningen. Det var en världssensation att de här cellerna överlevde, och delade sig i en fantastisk takt. Forskaren på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore i USA delade frikostigt med sig av sin landvinning.
Snart fanns HeLa-cellerna vitt spridda. Ja, snart nog uppstod en hel cellmarknad när en man med entreprenörshjärnan började dela HeLa-cellerna i en gammal chipsfabrik, och sälja per provrör över världen. Det som från början var ett två centimeter litet vävnadsprov, omsatte plötsligt miljarder dollar.

Det går knappt att rada upp all forskning som HeLa-cellerna har bidragit till. Med hjälp av HeLa har forskare bland annat utarbetat cellgifter, mediciner mot influensa, parkinson, blödarsjuka. Man har kunnat ta fram mediciner mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Tidigt 1950-tal härjade världens största polioepidemi, och HeLa-cellerna la grunden för det vaccin som så småningom togs fram. Cellerna har varit på månen och utsatts för kärnvapenexperiment. De har till och med använts för att studera om människan skulle kunna göras odödlig. De har gett upphov till tre Nobelpris. Deras betydelse för den moderna läkekonsten går inte att överskatta.

Men var det möjligen någon som fick betala priset för allt det här? Ja, Rebecca Skloot visar på ett fantastiskt sätt att det i allra högsta grad fanns en människa ur vars kropp cellerna togs. En fattig svart kvinna, utan sjukförsäkring eller andra möjligheter att betala för vården hon fick för sin livmoderhalscancer. En cancer så aggressiv att den dödade henne på mindre än ett år. Henrietta Lacks kom till Johns Hopkins-sjukhuset 1951 med smärtor i magen och livmodern. Vid den här tiden var de amerikanska raslagarna i full praktik, och bland läkarna rådde en outtalad regel: från de fattiga och svarta kunde de ta prover utan att be om lov. De tog i största hemlighet det de behövde till sin forskning – och de gjorde det med gott samvete, enligt logiken att dessa fattiga som fick vård gratis gott kunde betala tillbaka med sina kroppar.

Henrietta Lacks cancer tog hennes liv 1951, samma år som hon diagnostiserades. Hennes familj däremot lever fortfarande. Man och barn. Och mängder med barnbarn och kusiner. De bor i Baltimores fattigaste delar, i Virginia, kvar på orten där Henrietta Lacks föddes och växte upp och arbetade på tobaksplantagen. Raslagarna är förstås borta, men familjen Lacks är fortfarande fattiga. Och de har inte råd med sjukförsäkringar.

Blir de sjuka, får de avstå vård eller bli högt skuldsatta.

Det är en grym ironi, men är det något mer? Borde familjen Lacks, vars mors kropp är grunden för fantastiska medicinska framgångar, som har lindrat och botat miljoner, gottgöras? Är det rimligt att de här människorna inte har en chans att ta del av vad deras mamma varit upphov till? Det ryggmärgsmässiga svaret är förstås nej. Men hur bör de då kompenseras? Vill vi att kroppen är en del av en marknad? Vill vi kunna sälja våra celler till forskningen?
Familjen Lacks är på goda grunder upprörda över hur deras mor har behandlats. Att ta vävnad från en människa utan att be om lov, utan att informera, är ett vedervärdigt övergrepp. Att inte informera familjen om cellerna, inte ens när hela forskarvärlden och en stor del av amerikansk och internationell massmedia kände till cellernas ursprung, är förstås ytterligare ett övergrepp. Samtidigt led inte Henrietta Lacks av att celler togs olovligt från hennes kropp. Och cellerna har bidragit till så stora framsteg och så mycket gott.

Vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot har utfört en liten bragd. Det är en så djupt besvärande bok om den medicinska revolutionen, om rasism, om amerikansk 1900-talshistoria, om etik och moral. Och framför allt, om hur de mest underprivilegierade och svaga, gång på gång får betala priset för framstegen. Henrietta Lacks äldsta dotter led av epilepsi, och levde sitt liv på en institution för ”sinnesslöa negrer”. Och var man än som läsare landar i sina moraliska resonemang, så är det svårt att bortse från att den fattiga, outbildade, svarta, familjen Lacks har behandlats just så av etablissemanget. Som om de vore sinnesslöa negrer.

Sara Stenholm