Jag har avvikande mimik. Mitt kroppsspråk är yvigt och livligt. Ansiktsmimiken är också ganska livlig. Jag skalar ner uttrycken i nya osäkra situationer där jag inte känner mig hemma eller när jag är trött och mår dåligt...inte medvetet utan det bara blir så. Det skalas inte av så mycket av utttrycken att jag ser livlös ut tror jag utan det är nog mer att jag ser lugn och snäll ut. Men mina känslor tolkas fel ofta. Dom tolkas ofta rätt när det handlar om hur det generella humör, men just nyanser är svårt för en del människor. Det är vanligt att grälsjuka idioter upptäcker att dom har trampat på en landmina för sent. Annars är det vanligt att jag kan verka mer avståndstagande än jag egentligen skulle vilja vara.
Det är just i situationer där man kan dra som mest nytta av att uttrycka känslor med kroppsspråket som jag har svårast för det. Tydligaste exemplet just nu är vårdsökande där jag aldrig kan förmedla hur allvarligt sjuk jag är genom att förklara utan det krävs egentligen någon slags vädjande om hjälp som jag inte behärskar. Det dränerar mig på energi att försöka kommunicera "normalt" .
http://adhd-npf.com/tag/video/ Det finns en dokumentär överst på den sidan. Ungefär en kvart in så kommer asperger-tourettaren som har ett likadant kroppsspråk som jag har. Tänk Tomas DiLeva och Leif GW så har ni mitt sätt att kommunicera.
Medlem