Köra med k-ljud, alltså "jag körade" (inte "körde"). Jag och den ganska gräsliga (musikaliskt sett) damkör jag var med i fyllde ut i en föreställning med blandade operanummer där väsentliga partier utfördes av betydligt mer skickligt folk. Fantastisk upplevelse att få vara i fysisk närhet till röster som fyller upp rummet så! Och så kristallklart (från vissa) och så sammetslent (från andra). Det var mäktigt.

Jag har varit med i Carmen på samma sätt. Och Tolvskillingsoperan med en annan uppsättning människor (fast med viss överlappning); det senare är ju en helt annan grej men lika häftigt.

Svenska intellektuella går inte på operan, har någon elak tunga undsluppit sig. Och om de gör det så talar de väldigt tyst om saken.

Som för att bestrida detta påstående hade Kungliga Operan i onsdags ordnat ett samtal inför föreställningen samma kväll av Francis Poulencs ”Karmelitsystrarna”, där dramaturgen Katarina Aronsson resonerade med regissören Johanna Garpe, religionsvetaren Susanne Olsson och författaren Göran Rosenberg om parallellerna mellan religionsförföljelserna under franska revolutionen och dagens islamofobiska stämningar i Europa.

Men samtalet tydliggjorde också hur ovanlig denna typ av idédebatt om opera är i Sverige. Möjligen beror det på att operakonsten här aldrig fullt ut kommit att ingå i det kulturradikala arvet på samma sätt som teatern, bildkonsten och litteraturen. Operan står i ett hörn för sig på den kulturella skolgården.

Det skulle inte behöva vara så. Den nyligen Birgit Nilsson-prisbelönade dirigenten Ricardo Muti är känd för att ibland slå av sina föreställningar för att gå i polemik med publiken. För honom är operan ingen cirkus utan ett torg.

I våras dirigerade Muti Verdis ”Nabucco” på Romoperan i samband med Italiens 150-årsfirande. Bara dagarna tidigare hade Silvio Berlusconis regering i ännu ett av sina illdåd flaggat för drastiska nedskärningar inom det italienska kulturlivet.
Efter den berömda ”Fångarnas kör” och dess starkt laddade rader ”O mia patria, si bella e perduta” (Vackra och förlorade fosterland) vill publiken aldrig sluta jubla. Muti försöker flera gånger återuppta föreställningen, men misslyckas. Applåderna fortsätter med oförminskad styrka.

Till slut blir dirigenten tvungen att vända sig om på pulten och hyssja på publiken. Han säger att han går med på att framföra ”Fångarnas kör” igen, inte av patriotiska skäl, utan som en protest mot dråpslaget mot den italienska kulturhistorien.
Men, säger han, vi gör den inte ensamma! Villkoret är att vi alla – orkester, kör och publik – framför den tillsammans.