Sånt här är värt hur mycket som helst. Och välskrivet är det också. Säger en som själv sitter i garderoben i hög grad för att jag inte orkar med ännu mer stigmatisering än vad jag redan har överlevt utan hälsan i behåll.
Blundar och väljer ut en synvinkel, klipper och klistrar:
Martina Lowden skrev:
Länge längtade jag förtvivlat efter platser där orden inte var knutna till ens kropp, den där kroppen som i sin tur är knuten till kön och ålder och hälsa och etnicitet och hundra andra fack. Vi både tror och vet så mycket om andra baserat på deras kroppar.
Martina Lowden skrev:
Förstår vi varandra för det? Nä. Älskar jag dem? Ja.
Martina Lowden skrev:
Det handlar om vem man är, och det är man inte ensam om att bestämma. Man kan påverka hur andra ser en, men inte i så hög grad som man skulle vilja. Vi tror och vet redan så mycket om andra baserat på vad de sagt och gjort och varit. Någon säger A om sig själv, och vi står beredda att fylla i med B, C, D och hela alfabetet.
Vissa erfarenheter får mycket uppmärksamhet. Erkänn dem, och du riskerar att de i andras ögon blir hela din identitet.
Martina Lowden skrev:
Ändå har jag valt att vid några tillfällen tala om mina upplevelser av till exempel mobbning och psykisk sjukdom. Det har jag kunnat göra eftersom de tillhör mitt förflutna.
Martina Lowden skrev:
Men det finns en erfarenhet jag bara antytt. Efter en grundlig utredning diagnostiserades jag som artonåring med Aspergers syndrom.
Martina Lowden skrev:
Länge tänkte jag att min diagnos inte var något att komma ut med. Om den inte var relevant ens för mig själv längre, varför skulle den vara det för någon annan? Och måste man prata om allt jämt? Men det är inte en slump att det jag valt att tiga om är det jag tror skulle stigmatisera mig mest.
Martina Lowden skrev:
Det jag vill tala om är rädslan. Mina fördomar säger att nu när jag sagt A, kommer du att fylla i med B, C, D och hela alfabetet.
En berättelse jag känner igen mig i. (Utom att psykisk sjukdom är något jag bara har trott att jag har haft. Eller så kan det förstås ha varit så för Lowden också.) Och vilka är det som saknar det de menar när de säger attvisaknar empati?
Martina Lowden skrev:
Oftast passerar jag som neurotyp nuförtiden. Annars skulle inte folk säga vad de säger när jag sitter bredvid dem. Som att Anders Behring Breivik verkar som ”en typisk empatistörd Aschbergare”, eller att de läser om autism på sin utbildning nu och att det är ”så himla intressant och fascinerande och bisarrt”. Ibland orkar jag bedriva folkbildningsverksamhet (nej, autism är inte en sjukdom och inte en empatistörning och inte något du ska hobbydiagnostisera dina klasskamrater med för att ni har olika uppfattningar om hur man lämpligast utför ett grupparbete), ibland inte.
Det här känner jag också igen.
Martina Lowden skrev:
Fast jag vill inte vara rädd heller. Kanske har jag skäl att vara det, kanske inte – men låter man bli att göra något för att man inte törs ger man rädslan rätt. Och jag har redan lagt för mycket liv på att vara rädd för andra människor.
Och det här. Men vad gör man när varken hälsa eller den rangliga sociala plattform man försöker balansera på står bi (vilket nog också är rätt typiskt aspigt)?
Längta efter Willy Kyrklund börjar jag också göra. Även de böckerna omöjliga att hitta i bråten.
Martina Lowden skrev:
Saknar man den förmågan, blir man som vaktmästaren i Willy Kyrklunds ”Tvåsam”: ”Det fattades honom ett sinne S, och just på grund av avsaknaden av detta sinne S kunde han aldrig få något begrepp om vad det egentligen innebar och hur det yttrade sig.” [...]