I aspergerklassen (alltså vanliga gymnasiestudier i aspergervänlig miljö) jag gick på var jag utan tvekan den mest introverta eleven, men jag märkte att även de mest sociala uppvisade klassiska AS drag. Den allra mest utåtriktade och på vissa sätt ett tåg hade dålig koll på vissa sociala regler och bokstavstolkade ofta. Fast det mest utmärkande var att han sällan kände gemenskap med andra, varför han minglade med alla utan diskriminering. Han gillade att prata och umgås, men han hade egentligen ett väldigt litet och annorlunda behov av det. Umgänge roade honom på samma sätt som tv-spel och för neurotyper är den jämförelsen otänkbar.

Det fanns några NT wannabes där också, vilka jag tog avstånd ifrån, men det var så uppenbart fejkat att det snarare kändes som de omedvetet försökte uppfylla föräldrarnas förväntningar på dem. Obehagliga men förmodligen mer asociala än de själva erkände ibland.

Intressant redogörelse i inlägget ovan, och detta om "tåget" var klockrent. Jag, som inte är ett tåg IRL känner ändå igen mig i detta, så här känner jag på forum. Alltså jag kan nog ge ett tåg-intryck på internet för att jag gör sällan skillnad på folk. Alltså jag kan prata med människor som äcklar mig och sådär, alla får vara med i sann socialdemokratisk anda.

Detta blev väldigt tydligt när jag gick i skolan. Tjejer kan ju som bekant inte vara 3 och 3, då ska någon mobbas ut. Det där tyckte jag var så jävla löjligt. Jag blev aldrig den som mobbades ut. Nog för att jag kan ta mycket skit av ren obetänksamhet och oförmåga att reagera korrekt i realtid. Men blir jag det minsta utmobbad ur en grupp IRL tänker ju jag;
-Aha, okej så ni vill inte vara med mig, fine, adjö. (Jo, också vill jag ju döda dem då för att de inte "ser" min eminenta personlighet, vet ej om detta är autistic rage girl eller någon personlighetsstörning).

Undantag har varit när jag behövt stalka folk pga bristande lokalsinne, när jag behövt deras hjälp. Då har jag svalt förtretet. Ren och skär skräck, jag kunde ju inte gå hem heller, speciellt inte om det var friluftsdag, då kanske vi var långt hemifrån så jag inte hade kunnat hitta hem ens. Mamma hade blivit arg om jag hade kommit hem. Skolk och sådant tolereras inte hemma hos oss.

Blir en autist någonsin ett mobbad påhäng om denne har fritt val? Har någon här blivit det, alltså tex hängt med en grupp, känt en utfrysta men ändå försökt få vara med?

Hycklar?
Ställer till reda? *hoppsan oet är visst där --> o*
Lyssnar på könsrock? (no offence sugis!)
Trollar?
Stavar fel?
förslagen kan bli många

Kan vara intressant i forskningssyfte om man upptäcker något som stämmer nästan, och man inser att diagnoskriterierna är godtyckligt valda. Fast då bör man nog inte kalla det för "riktig autism" eller AS. Själv har jag valt att kalla det "Aspie", men ännu bättre kunde varit "neurodiversitet". Josef3 kan väl helt enkelt kalla det för Josefism.

Mjo men jag syftade väl mer på vad de får ut av att vara på ett ställe som de inte tillhör.
För det är ju trots allt tydligt att diskussionsklimatet skiljer sig rätt mycket mellan AS och NT-grupper. Så en NT-individ borde ju rimligtvis inte dras till AS-områden.

Och jaaaa det finns undantag, så nu har jag sagt det innan någon påpekar det.

-Jawuhl, wir eten das saurkraut, und gasen das ewige NT mit der saurkrautfjärten!

...eller nåt...

Jag hoppas du fattar ironi, annars är det kanske bäst att jag förklarar vad jag menar med det hela, nämligen att det du skriver påminner väldigt mycket om div. mer eller mindre rubbade teorier om en "judisk världskonspiration", som var väldigt populära i den germanska världen, under 30 talet.

Ach ja, die SS-saurkraut ist überalles

Schmellen sie nicht gut (typ...)

Det beror på vad man menar med "fritt val". Nog har jag hängt mig på folk som inte ville ha mig när det har legat så till att det inte fanns någon som ville ha mig och mitt andra fria val var att frysa ihjäl upphängd i ett 273 grader kallt universum där ingen hörde mig hur jag än skrek och sprattlade. Bland andra vidrigheter mitt liv har varit fullt av långt före min vuxendiagnos. Javisst ja, dåligt exempel, just gemenskap ska man ju inte behöva nej. Utom på nätet eller något.

Sådant vore långt under min värdighet.

Jag hängde med folk som ett påhäng när jag var i tonåren. Ångrar det idag men då trodde jag att man var tvungen att vara social. Finns dock aspergare som är mobbade påhäng hela livet.

Jag har alltid haft viss respekt med mig men en del av denna försvann när jag försökte vara påhäng under tonåren.

Jag är så förbannat lycklig av att ha hittat mig själv som den ensamvarg jag är. Har betydligt mycket mer respekt med mig idag än under hortiden i sena tonåren.