Jag ser världen som nationer, kulturer, etniciteter, traditioner.

Andra ser världen som snabba cash, globalisering, opportunism, liberalism.

Hur ser du på relationen mellan människa, kultur och nation?

Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med nationer och andra grupperingar som begränsar.

Kortsiktig ekonomisk vinning och marknadstänkande ter sig ännu mer främmande för mig.

Jag ser världen som en helhet. Att skada en del av den är att skjuta sig själv i foten eller i någon annan kroppsdel. Vill man förenkla skulle man kunna säga att jag är panteist. Eller obstinat spelteorivägrare. Vi sitter alla i samma båt. Att bråka om rodret och låta de enda som är kapabla att ro svälta ihjäl medan de andra slänger sina köttberg över bord är kontraproduktivt.

Fast jag har en så'n där dag när jag tenderar att snubbla över tårtor på tårtor av metaforer, så jag misstänker att det där inte blev klart som korvspad.

OBS! Jag ansluter mig inte till den gamla bilden av samhället som en kropp där vissa är händerna och andra hjärnan. Jag gick bara vilse i metaforiken.

Jag hyser helt enkelt den naiva men bestämda övertygelsen att om vi alla bara kunde hjälpas åt och lita på varandra, och inte gömma undan mer än nödvändigt för egen del, så skulle väldigt mycket lösa sig förvånansvärt enkelt.

Den tanken har jag också tänkt, den är fin.

Sen vi satt i träden som håriga apor med 4 händer så har vi haft grupperingar/flockar. Det verkar ligga i apans förlåt människans gener att dela upp sig i grupper som sen blir annorlunda gentemot andra grupper.

Som yngre fattade jag inte detta förutom när jag lirade hockey, då var det smidigt med 2 grupper, 2 lag. Det var ju logiskt.

Det bästa vore om alla människor samsades i en grupp såklart, men jag tror inte det kommer hända. Om jag är med 40 personer så oftast så "funkar jag" bara med ett fåtal av dom socialt och vi bildar då en "grupp". Det verkar ofrånkomligt med grupper.

Nationer är ju grupper om än konstiga såna eftersom de baseras på terratoriella gränser. Kulturer ger jag blanka fan i och jag är mig själv bara.

Tja, jag kan inte få fram mer vettigt än att jag håller helt och fullt med Incognita och RJ.

Och med treemans pessimism, nedslående nog. Men just det ger oss inget annat val än att kämpa. För den historia vi någorlunda känner har gått framåt på många sätt, det finns idag en frihet och, trots dåliga förutsättningar, också en materiell trygghet som inte fanns ens på tankeplanet för bara ett par generationer sedan, och det beror nog helt och enbart på dem som har kämpat för det och dem som har tagit den kampens resultat i anspråk, inte på något annat eller någon annan.

Och den Okändas bildspråk gjorde mig grön av avund undantaget bara det där "kapabla att ro", som jag inte fick ihop till något bättre än just "vissa är födda till händer, andra till hjärnor", men som man ju begriper att Incognita inte menar.

Nationerna kan ju betraktas som delar i en världskropp också. Alla levande ting är uppbyggda av mindre beståndsdelar.

Jag tycker väldigt illa om katolicismen, medan protestantismen känns mycket mer sympatisk. I protestantismen är gud den enda auktoriteten, inga världsliga auktoriteter är absoluta. Min syn på protestantismen är Max Webers, att sekulariserad protestantism är mer eller mindre samma sak som det vi kallar för det moderna samhället. En sammansmältning av det moderna med förhistoriska naturreligioner vore nog fint. Katolikerna står i vägen för det, muslimerna däremot skulle nog lugna ner sig och bli ungefär som protestanter om de fick utbildning, demokrati, stabilitet och pengar. Den religionen har ju också den egenskapen att den troende ansvarar direkt inför gud utan mellanhänder, dvs de vill att moralen ska finnas internt hos individen istället för att kräva yttre kontrollmekanismer (auktoriteter).