Intressant. Jag var en sådan som barn. Anledningen? Plikttrogenhet, rädsla för repressalier och att jag själv som person var tom, så tom. Jag hade ingen egen uppfattning om hur det skulle vara så jag lydde.
Endast på fritiden och framförallt i min drömvärld existerade
jag.
Men det här verkar jag så ensam om? Många Aspergare uttrycker att hela tiden de haft en stark egen vilja, ett jag. Jag förlorade det när jag sattes i konstiga, skrämmande och okända situationer såsom skola.
Alla dessa Aspergerrebeller, vad skiljer mig från dem? Har jag mer autism? Är de efterblivna som ej kan kontrollera sig? Hur kan de vara så mycket människa, ha så mycket personlighet? Vilken faktor spelar in och gör dem sådana.
Så mycket människa!?
Jag är lite av en rebell idag. Men jag är 30+, har varit entledigad från livet ganska länge och är inte lika hotad. Men jag kan sällan säga spontant vad jag tycker om någonting. Det tar ofta en par dagar att analysera en händelse och bli riktigt arg. Att bli icke foglig, det har jag inte inbyggt och kommer aldrig att ha.
Varför, vad fattas mig?
Från min synvinkel sett är det inte konstigt alls att Japanerna fogar sig.
