Det som talar emot att japaner skulle ha hög andel AS är dels deras extremt hierarkiska organisationer, och dels att de är väldigt kompetenta på att sälja saker. De ligger oxå långt framme i kommunikationsindustrin, och japaner verkar mycket snabbare än västerlänningar anamma landvinningar inom kommunikation för att upprätthålla sociala nätverk. Sådana kulturella särdrag rimmar ganska illa med en aspie-vänlig kultur.

Ja, de är utan tvekan flockvarelser. I högre grad än västerlänningar. Iofs låter sig väl de flesta aspergare ledas som djur, iaf de jag haft att göra med. De är fogliga.

Japan har dock också en socialt inte lika accepterad sektor bestående av tv-spels, manga och animéproducenter, flumkonstnärer, nördar och annat, även bland högerextremisterna verkar aspergerdragen vara framträdande. Så Japan är inte bara fogliga salarymen utan landet har också en hel bit av sin ekonomi centrerad kring det som från början var en slags outcastkultur där alla excentriker och nördar samlade upp. Inget annat land förutom Japan har i så hög grad lyckats marknadsföra nördighet och aspighet utomlands. Det ligger mer än en aspie bakom det. Pokemons skapare är inte den enda, kanske bara den det syns mest tydligt på.

Det märks att du inte haft med mig att göra då. Jag låter mig inte ledas av NÅGON.



Det är iofs sant, men så var det förr i tiden även i Sverige. Det tyder nog mer på att de inte lämnat detta stadium bakom sig ännu som Sverige har, vilket ju kan bero på vår ohämmade invandring. De flesta uppfinnare, konstnärer, författare m.m. i Europa har aspiga drag, även om även detta börjar ändras nu.

Fråga min senaste rehabkonsultidiot om jag är foglig. Fråga om han har kvar samma titel som han hade när han började fåna sig mot mig.

Intressant. Jag var en sådan som barn. Anledningen? Plikttrogenhet, rädsla för repressalier och att jag själv som person var tom, så tom. Jag hade ingen egen uppfattning om hur det skulle vara så jag lydde.

Endast på fritiden och framförallt i min drömvärld existerade jag.

Men det här verkar jag så ensam om? Många Aspergare uttrycker att hela tiden de haft en stark egen vilja, ett jag. Jag förlorade det när jag sattes i konstiga, skrämmande och okända situationer såsom skola.

Alla dessa Aspergerrebeller, vad skiljer mig från dem? Har jag mer autism? Är de efterblivna som ej kan kontrollera sig? Hur kan de vara så mycket människa, ha så mycket personlighet? Vilken faktor spelar in och gör dem sådana.

Så mycket människa!?

Jag är lite av en rebell idag. Men jag är 30+, har varit entledigad från livet ganska länge och är inte lika hotad. Men jag kan sällan säga spontant vad jag tycker om någonting. Det tar ofta en par dagar att analysera en händelse och bli riktigt arg. Att bli icke foglig, det har jag inte inbyggt och kommer aldrig att ha.

Varför, vad fattas mig?

Från min synvinkel sett är det inte konstigt alls att Japanerna fogar sig.

Alla styrs vi i någon mån. Skola, vård, omsorg, butikers öppentider - vi måste alla acceptera skit som inte passar oss. Man kan lirka, manipulera, rebella, hota, gråta, heila, bråka och vara allmänt obstinat. Men vi är alla robotar i någon mån. Jag är tex beroende av bidrag. Även fast jag tar så mycket avstånd från samhället som möjligt, så finns grundreglerna alltid där som ett gigantiskt kladdigt tuggummi under skon.

Man styrs alltid i någon mån vare sig man vill eller inte.

Nejdå, det är du inte alls ensam om. Jag var oxå foglig i skolan. Det är framförallt kring specialintressen som jag är icke-foglig och allmänt obstinat och besvärlig om folk försöker ge mig order. Det inkluderar även hur saker ska göras på jobbet. Jag accepterar inte att folk säger åt mig att detta ska göras så här för att det har jag bestämt. När det handlar om andra saker är jag nog fortfarande rätt så foglig.

rdos: Ah, skönt att höra, jag blir så rädd ibland när man förväntas vara en sådan fighter hela tiden, och veta vad man vill. Ibland behöver man falla ned i fårskocken och vara foglig. Regler behövs.

För att låsa in folk..

Det där med regler är lurigt.
Jag vill gärna ha en massa rimliga regler så jag slipper ta en massa jobbiga beslut.
Men å andra sidan när jag väl har en inställning, så blir jag snabbt orubblig.

Det kan vara en sån enkel sak som att bestämma vad man skall äta.
Jag hatar att ta det beslutet, och ser gärna att någon annan beslutar vad.
Eller vart den där förbannade tavlan skall hänga, o vilka djävla gardiner man måste ha uppe.
Jag hatar att ta ovesentliga beslut helt enkelt.