Det kan ju vara den där STORA LIVSOMSTÄLLNINGEN jag trodde skulle komma av att få en npf-diagnos - fast bara ett och ett halvt år försenat (i förhållande till när diagnosen sattes). Eller är det två år? Minnet sviker igen.

Fast två månader och gnagande oro för att det inte går igenom och vad som då följer (soc?) känns inte bra. Rent ekonomiskt tänker jag då.
Men det går alltid att backa bandet och återgå till det som var innan. Tror jag.
Å andra sidan måste jag antagligen skicka in sjukintyget till min arbetsgivare...och därmed komma ut ur garderoben.



Inte heller begriper jag vad den här doktorn tänker i fortsättningen. Är det att jag ska "vila upp mig" och sedan återgå till samma (arbets-)liv?
Eller en fortsatt sjukskrivning för att kanske...eventuellt...gud förbjude...men tänk om ändå...få till någon sorts permanent halvtidssjukskrivning eller vad det heter?
Vågar inte ens tänka så långt.

Och vad ska jag då jobba med?

Nu har jag grävt min egen grop så länge genom att själv reglera arbetstiden efter mående och undvika sjukskrivning så gott det går och istället legat hemma helt utslagen och tagit igen mig i smyg för att sedan ta arbetspass när jag orkat igen så det blir svårt att "bevisa" att jag är så...oförmögen som jag är.

Plan B var ju att ta ett heltidsjobb - vilket som helst - stå ut i sex månader och sedan officiellt krascha för att ha rätt till sjukskrivning i samhällets ögon.
Men jag skulle nog inte ens klara av en månad på heltid...

Tagit igen mig i smyg!!!
Precis så har det varit. Varför är jag så korkad? Varför är det så skämmigt att inte orka, att må psykiskt dåligt, att inte klara av det som förväntas av någon i samma ålder och familjesituation?

Varför är det så svårt att erkänna att det är fel på mig?!
HALLÅ VÄRLDEN - DET ÄR FEL PÅ MIG!
DET VERKAR OBOTLIGT.
ÄR DET UPPFATTAT?!

Så där.
Nu känns det genast mycket sämre.
*************************

Vad jag har gjort idag? Sovit, bråkat, sovit.
Uteslutande behjärtansvärda göromål.

Men nu ska jag kamma till mig och hämta hem barn och köpa cremefraiche och lite fredagsmyssnask till kvällen.
Man är väl inte helt tappad...eller?

Och just det -
TACK Zombie!!

Du är som du alltid är: empatisk, mycket klok och underbar.

Du har ju bara haft diagnosen i cirka 2 år - sådant här tar ju tid att bearbeta, särskilt om man inte var förberedd på den diagnos som skulle komma. Själv har jag haft min diagnos i tio år nu och mitt arbetsliv är ju fortfarande rätt speciellt och jag vet inte om det någonsin kommer ordna sig. I övrigt har jag nog å andra sidan kommit en god bit på väg.

Nu kanske jag lät pessimistisk, men poängen var att det kan ta tid, men man ska inte ge upp.

Och man behöver inte känna sig sämre om det inte går fortare än man vill.

Jag har varit på ett företag och har ömsesidigt låtsas som att de ska hjälpa mig att få ett jobb.
Jag har jobbat på mitt Curriculum mortis.
Det är ett papper som man skickar för att folk ska få sig ett gott skratt i vardagen.
Min coach har hjälpt mig att generera stavfel som jag aldrig skulle ha kunnat komma på själv.

Åh, vad jag håller tummarna för att sjukskrivningen går igenom, CodeRedAlert! Jag blev tagen av din beskrivning. Samtidigt känner jag igen mig. Jo... det är alldeles för lätt att bara acceptera de villkor man lever under.

Det kanske verkligen är dags nu för just dig att få det stöd du behöver. Hoppas hoppas hoppas...!

Men... det är inte fel på dig, CRA! Ditt sätt att fungera korresponderar bara inte optimalt med rådande förutsättningar, eller vica versa. Men världen är bättre i och med att du finns i den. Och det behövs, sannerligen.

Underbar beskrivning! Mindre underbar realitet till grund för den, dock.

Lättare också att vara det mot en som själv är det. Jo, jag menar allvar med det sista.

Tycker också du ska suga på Incognitas båda inlägg.

Och håller med Schubbe. Livet innehåller ju omställningar, och kläder man är uppvuxen med och har investerat en del i att lappa och laga på kan det ju vara svårt att försonas med hade dålig passform från början, kanske till och med var skräddade av en halvblind skräddare. Fast man gladeligen skulle se det när någon annan försökte dra samma vals om hur dålig den är som inte passar i sina, som sagt...

************************
Bara en tanke om det där att ha inte-orkat i smyg: förstår läkaren och kanske någon mer såpass att man kan säga som det är, möjligen? Vet ju inte heller vilka de kan ha mött tidigare, men i det stora hela är ju du inte den första (och än mindre första kvinnan) som är uppvuxen med att Man Ska Göra Rätt För Sig och har råkat i läget att smyga med sjukdom/funktionshinder. Om det går kanske du helt enkelt ska passa på och ventilera farhågor och scenarion med dem?