Instämmer i den rekommendationen. En väldigt varierad karriär den mannen har haft, kan man säga.

Strax efter snabbsåg jag faktiskt Bad Taste, men den var väl bitvis lite tråkig, men finalen var värd all väntan (stackars får ).

Dags för middag: Hmmm... det blir hamburgare... faktiskt

Det var bättre förr.

Jag har haft tvättstuga, fixat barn till skolan, sovit, haft tvättstuga, sovit igen, vaknat av att klockan var för mycket, duschat, åkt iväg, blivit sjukskriven i två månader framåt, umgåtts med en jäkla massa barn och föräldrar på en tillställning, åkt hem, lagat mat, umgåtts med barnen, lagt demsamma, somnat ifrån kokainboken, vaknat igen.

Nu är jag fruktansvärt godissugen och småstressad.
Två månaders sjukskrivning - orkar man vara sjukskriven så länge?

Snälla nån, du tror inte du behöver vara sjukskriven? Eller blir det ingen press du slipper då? Blir det istället mer pressande? Men något skäl måste doktorn ha haft att sjukskriva dig? (Eller du att låta dig göra det?)

Jag har en känsla av att du kanske skulle behöva något som stabiliserade dig och tillät dig att ta det lugnare, åtminstone inombords, än du gör nu...?

Kan bara instämma.

Försovit mig. Igen.

Jo, så är det väl - det sista alltså.

Blev så förvånad över att någon (en överläkare i ett npf-team - kors i taket) såg den här ständiga tröttheten som ett skäl till att bli sjukskriven. Inte bara tröttheten egentligen heller, utan alla de här olika diffusa men handikappande dragen som kommer av AS i kombination med det liv jag nu lever med familj och så.

Det var så oväntat att efter alla år bli tagen på allvar, antar jag.
Är så van att köra på ändå - och sedan krascha för att igen orka köra på någon stund/dag och sedan krascha igen. Van att själv reglera min arbetstid efter ork, vilket ju leder till katastrofal ekonomi.
Det har ju varit mitt liv och de villkor jag trodde gällde för mig. Att man får räkna med att det är så jävligt!
(Och så kanske det är också, för många i samma situation...vilket ju är helt fel.)

Osäkert dock om sjukskrivningen går igenom hos FK men de lovade (=vårdfolket alltså) i sådana fall reda ut det på något sätt - de har en kurator som kan ta tag i saken. Även det känns mystiskt - händer sådant?
Är det möjligt att jag äntligen hittat hjälp, att jag inte längre står helt ensam med allt ansvar när jag går på knäna?


Jag vet inte.
Känns bara konstigt. Vågar inte riktigt tro...
Och så vill jag ju egentligen klara mig och min familj själv, vara självständig och duktig, inte ligga till last.
Det kan ju hända att jag får tillbaka min styrka och energi, bara jag får vila upp mig ordentligt.

Inget är omöjligt.

Alltså, det här låter ju jättestort om det går igenom. Och jättestort även så här långt, som mental omställning att tugga på ett bra tag. Jag skulle vilja vara mycket piggare när jag skriver det här för att kunna gratulera dig med pukor och trumpeter, men eftersom jag inte vet om eller när jag blir det så skriver jag det här så länge.

Låter som en bra läkare också?

Vill också fästa din uppmärksamhet på det du kanske redan märkte själv:
— att det är så lätt att acceptera, eller inte ens se, villkor man själv lider under som man aldrig någonsin skulle godta för andra.
Sug på den också, även om du tror att du vet — gör det!

Jag håller fan i mig tummarna för att sjukskrivningen går igenom FK!