Stavas glorwyrdig/glorvyrdig med v eller w?

... för att inte säga glorvördig eller glorvärdig. (Länk.)

Formen med y är direktimporterad från tyskans würdig. På den tid man använde den använde man också v och w om varandra, så båda är rätt.

en enklare fråga:
-Varför uttalas kol "likadant" som kål när andra liknande ord uttalas som i sol?

-Varför gör folk sig lustiga över västkustuttalet av kex och jämför det med att säga
t ex shorv(korv) eller chaviar(kaviar) när det ändå finns liknande uttal på:
-kela
-kedja
-kemi
-kejsare
-keramik

Aha!
Glorvärdig låter bra.Kan man använda det istället för "fett" eller "coolt" kanske?

As jo plisar, antar jag? Jag tänker inte försöka bötfälla dig. (Vet att du är fattig... )

************************
För att romarna inte hittade på olika bokstäver för korta och långa vokaler. På medeltiden (typ — till olika sent i olika trakter) uttalades både kol och sol med å-ljud, men det i sol var långt. Efterhand mörknade den långa varianten till nuvarande slutna o-ljud, medan den korta behöll sin klang. Samtidigt genomgick våra korta och långa a-ljud en parallell utveckling: det korta, som i kall(-er), behöll sin klang medan det långa, som i kal 'kål', blev vårt nutida å.

Sedan har en annan förändring gjort både att å-ljudet har blivit långt även i vissa ord där det återgår på kort öppet o — som just i kol — och att vi har återfått ett långt a: nämligen att ljudföljden kort vokal plus kort konsonant i samma stavelse har avskaffats på så vis att antingen vokalen eller konsonanten har förlängts. Även ljudföljden lång vokal-lång konsonant har avskaffats, genom att ettdera ljudet har förkortats, och likaså har vokalen förkortats framför konsonantgrupp i många fall; på så vis har vi fått korta varianter av det slutna o-ljudet, som i ond, och av det å-ljud som återgår på långt a, som i hålla.

Och slutligen (?) har stavningen inte alltid hängt med i det här — man kan ju inte begära av varenda människa att hålla reda på ursprung som inte hörs — så ett ord som tåg har den nymodiga stavningen med å trots att å-ljudet där är lika ursprungligt som i kol.

Gissningsvis av tanklöshet och okunskap. För jag tror väl inte att folk i allmänhet håller i medvetandet att ordet är lånat från engelskans cakes? Skulle väl också gissa att ordet kom tidigare till Västsverige, det var ju främst där man handlade med britterna, och har haft längre tid att naturaliseras där.

Överkurs

Till samma kedja vokalförändringar som ovan hör också att vårt gamla u-ljud försköts framåt i munnen, i riktning mot y*. På medeltiden (och traktvis senare) låg det ungefär där det fortfarande ligger i danskan och tyskan — eller spanska och italienska — det vill säga väldigt nära vårt nutida slutna o. Fast förskjutningen framåt har gett rätt olika resultat i olika dialekter — den har gått mycket mindre långt i Finland och även i det mesta av Bergslagen och Dalarna, och har inte alls omfattat det korta u:et på Gotland och många håll i Skåne.

Tilläggas bör att det här främst gäller u i tryckstark ställning; i ändelser och obetonade småord har bilden varit mer komplicerad, där har u:et oftare blivit slutet eller öppet o. Prepositionen hos är till exempel en obetonad form av hus.

------------------------------------
* som väl i sin tur knuffades en bit framåt på kuppen.

... för att nu jämföra med några mer eller mindre besläktade språk som hade gamla skriftspråk vid det laget då svenskan genomgick de här vokalförskjutningarna.
Finskan har ju också det uttalet av u; men den är inte släkt med svenskan (annat än isåfall på väldigt långt håll), och den fick sitt skriftspråk under svenskt välde först vid eller strax innan tiden för svenskans vokalförskjutningar.

Mundane och mondän har motsatt mening?
WTF?

Tack!

Oleg (som det tydligen, av någon anledning, oftast transkriberas) i Idol 2011 uttalde sitt eget namn som "Alek", men juryn enviades ändå med att uttala det "Åleg". Jag hörde det även i P1 (som borde veta bättre?). Oleg själv protesterade inte, men jag kan tänka mig att han inte vill bråka om "småsaker", trots att han, som innehavare av namnet, borde ha rätt i hur det ska uttalas!?

Försvenskning av uttal är mycket vanligt, till exempel vad gäller utländska städer, men i det här fallet kan jag inte se att det är tal om någon "försvenskning", eftersom det ursprungliga uttalet inte, vad jag vet, innehåller några "osvenska" ljud.

Tre frågor:
1. Finns det något "rätt" och "fel"?
2. Varför envisas med att uttala ett namn på annat sätt än som den som innehar namnet?
3. Varför inte transkribera till bokstäver som efterliknar det ursprungliga uttalet istället för den abstrakta bokstavsformen?