Jag har själv några npf-diagnoser, däribland AS. För tillfället jobbar jag på en liten radiostation och ska göra ett inslag om och med personer som fått npf-diagnos i vuxen ålder men jag skulle behöva lite hjälp här. Har letat en del på nätet efter hur stor procent av befolkningen som får diagnos/er som vuxna men har inte hittat ett dyft. Finns det någon härinne som vet?

Tack för hjälpen!

Det enda jag kan säga är att jag tillhör den procenten, så den utgörs av minst ett stycke person i alla fall.

Jag tillhör också dit.

Procenten borde vara lägre än de som får som barn. Men jag kan ha fel.

http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/adhd
För att citera Socialstyrelsen om ADHD.
Om inte Socialstyrelsen har koll på den statistiken så finns den nog inte.
Skulle bli förvånad om det skiljer sig för AS.

är man över en viss ålder så FANNS ju helt enkelt inte diagnosen när vi var små - alltså får vi den som vuxna, om vi inte lyckats ta livet av oss innan.

Vad sägs om att starta en enkät både här och på aspergerforum (och eventuella andra forum?)!? Då borde man kunna få en hyfsad fingervisning.

Och med vuxen ålder må vi väl antaga 18+!? Eller när räknas man som vuxen egentligen?

Jag tillhör båda kategorierna eftersom min barn-utredning mystiskt nog försvann ifrån arkivet.

Inte heller jag är hemma i statistiken, eller ens var man lämpligen letar efter den, så jag får instämma i:
... som kanske http://www.wrongplanet.net (engelska), http://www.aspalsta.net (finska), http://www.asperger-forum.de/ (tyska)... så långt man nu törs med eller utan Google Översätt eller språkkunniga bekanta...

Men välkommen hit Barbarellla!

jag tillhör också i kategorin som fick diagnosen som vuxen och jag håller med svante, när jag gick i skolan så fanns inte ens ADHD som är mer känt än AS, i alla fall inte när jag gick i grundskolan, det enda som vi kände till då var lågfunktionerande autism, vilket var varför jag inte trodde psykologen när hon sa att jag antagligen hade en form av autism

fast förr behövdes inte diagnos lika mycket, det märker jag när jag jämför mitt liv med pappas, folk såg honom som udda men lät honom vara och umgicks med honom när han kände sig social, utan att behandla honom illa, han trivdes generellt ganska bra på sina jobb, han drabbades dock av krisen under 90-talet och neddragningarna under den tiden, så det slutade med att han körde tidningar ett bra tag innan han fick ett heltidsjobb som tyvärr förstörde hans rygg efter 2 år, så nu är han pensionerad, men han har aldrig blivit utfryst så som jag så ofta har blivit, utan han har alltid varit en av kollegerna

när det gäller mig så är utfrysning normalt, vilket frustrerar mig för jag vet aldrig vad jag gör som får folk att tycka illa om mig, så för mig var det nästan nödvändigt med en diagnos, så folk får förståelse för att jag inte reagerar så som de gör, vilket är jävligt synd för jag är en bra människa

Här är du en i gänget i alla fall. Gräsligt med människor som fryser ut!