Jag drömde om en åldrande faraon som utförde en rit över ett spädbarn och med imaginära rörelser tog ut dess inre organ. Barnet låg på ett galler över en brinnande eld och i dödsögonblicket svepte faraonen med händerna och drack barnets själ som steg upp som en rök ur lågorna. Faraonens ansikte förändrades och det förstods att han offrade små barn för att själv förbli ung och fortsätta leva. Faraonen sade till oss att vi inte skulle vara rädda.

Jag drömde att det fanns ett gammalt hus i byn där jag växte upp. På husets tomt fanns det en av kommunen byggd bilparkering på en platå någon meter över tomtnivån. I drömmen arbetade jag för skatteverket som indrivare av skulder och ringde därför in till det gamla huset. Någon svarade, men sade ingenting. I drömmen förstods det därför att det bodde en seriemördare i det gamla huset, vilken som specialitet hade valt att mörda alla som ringde honom. Jag blev mycket rädd för att mannen aldrig skulle lägga på luren och på det sättet kunna kartlägga mig. När jag vaknade dröjde sig drömmen kvar och jag trodde att mannen skulle stå utanför fönstret och stirra på mig.

Äsch!
Jag har glömt min dröm. Den var skitbra.
Intressant och informativ.

Kommer inte ihåg ett smack.

Drömde att jag såg en tidigare okänd film i Hitchcockaktig stil som utspelade sig i klassisk 40-50-talsmiljö och handlade om en narcissistisk askungetyp som spelades av en blond kvinna i 30-års åldern med ett strängt och lite Garboliknande utseende. Filmen har den där kusliga känslan av en svartvit film som blivit digitalt färgsatt för att likna de första färgfilmerna från 60-talet. Vissa färger känns urblekta medans andra, i synnerhet mörka och fylliga nyanser, är överdrivet framträdande. Just den här filmens färgtoner går mestadels i djuprött, mörkblått och mörklila med inslag av vitt mot en i övrigt väldigt grå bakgrund. Hela filmen har en tung och tryckande atmosfär.

Det enda jag minns av handlingen var ett den här askungekvinnan levde ett tufft och orättvist liv och var mobbad av societetskvinnorna. Den enda scenen jag såg tydligt var någon slags epilog/slutscen som utspelade sig en tid efter de dramatiska händelserna i filmen. En stor folksamling på flera hundra uppklädda människor fyller en monumental grå stentrappa täckt av en matta i kungligt blått vilken leder upp till en katedral. Vid trappans fot står en rad eleganta svarta 40-talsbilar parkerade. En lite mullig kvinna med bondska drag som tidigare var rik men nu förlorat allt (får känslan att det är efter andra världskriget någon gång) kämpar sig upp genom folksamlingen. Hon vänder upp blicken och ser ett brudpar kring vilket folk samlats. Hon stelnar till. Bruden vänder sig långsamt om och det visar sig vara "Askungen" som kommit upp sig i världen. Här på följer en otäck närbild på Askungens ansikte där man får känslan av att hon tittar genom bilden och rakt på biopubliken i sann 3D samtidigt som iskallt, återhållet hat lyser som en fackla från helvetet i hennes narcissistiskt högdragna och klassiskt vackra, ariska ansikte. Hon har fått syn på den andra kvinnan en bit ned och man känner att hon vill döda henne. Så ändras kameravinkeln till ett förstapersonsperspektiv ur askungebrudens ögon där man får se hur den vettskrämda kvinnan springer nedför trappen men faller omkull och blir liggande på knä. Kameran har nu stannat och visar bara kvinnan på marken från en låst vinkel, men man känner hur askungen närmar sig. När kvinnan på marken vänder sig om står hon mycket riktigt där och några steg uppåt och ser ned på henne. Istället för att dra fram en kniv och döda henne ler hon skadeglatt och vänder sig om och går därifrån igen. Så slutar drömmen.

Skulle kunna bli en jädra bra film.

Tänkte jag också. Det roligaste är att jag innan denna dröm inte kunde någonting om hur man använder en kamera eller skapar en speciell atmosfär med hjälp av färger i film, men det var som om drömmen lärde mig det genom att plocka fram saker man snappat upp undermedvetet av att titta på film.

Grabben(5 år) väckte mig och berättade att han nu visste hur man gör en staty.
Man börjar med att borra en grop, det måste man annars rinner betongen åt sidan.
Sedan kan man borra fast tegelpannor och trycka dit ett rör.
Någonstans kom visst Svampbob in i bilden.

Hade en rörig dröm imorse som förvandlades till mardröm.

En kvinna som bytte skepnad till man och tillbaka igen ett antal gånger puttade ned ett barn jag hade hand om, rätt nedför branta trappor.
Barnet slog i huvudet och det hördes ett otäckt ljud och jag förstod på en gång att det gått riktigt illa.
Skallen spräcktes och när jag skulle inspektera skadan så förvandlades barnets huvud till en övermogen frukt av något slag, som var spräckt så man såg en hård brun kärna inuti.
Jag och någon till försökte knipa till om fruktkanterna för att få den att sluta sig men frukten förvandlades då till barnets öppna skalle...och tillbaka till frukt igen.

Det var väldigt otäckt.

Innan dess irrade jag runt i olika labyrintlokaler och försökte få en klar bild av hur byggnaden hängde ihop.
Dels var det en stor shoppingmarknad med många olika affärer. Dels en sorts bostadshus.

En skolbyggnad var också inblandad.

Massor av människor överallt och interaktion med dem. Väldigt förvirrande allting.

Bröderna Bronett stod framför mig i en kö någonstans och höll uppskattande med mig i något som jag nyss sagt.

Det började med att farsan skulle ansöka om patent på ett nytt verktyg som han uppfunnit. Till en början såg jag händelserna som på film och jag tänkte när jag såg, och kände igen, verktyget att "Jaha, var det farsan som uppfann det.".

Verktyget såg ut ungefär så här:


Farsan pratade med en receptionissa som försöte prata som "gubbarna på golvet" med uttryck som "gropgubbarna" (personer som arbetar i en smörjgrop), vilket dock farsan genomskådade och högt anmärkte på ("Det heter inte.." och så vidare...). Jag tyckte att han tog i lite väl mycket. Vi blev hursomhelst hänvisade till den ansvarige utredaren/chefen och gick vidare.

Nu var vi på en firma som marknadsförde nya verktyg och farsans uppfinning hade på ett ställe ersatts med lika många vanliga skruvmejslar för att visa hur mycket plats man sparade i fickan. Det var meningen att vi skulle vänta där på besked om någon ville köpa farsans verktyg - och jag tror att vi skulle bo där tills detta skedde. Det hördes plötsligt ett hurraliknande rop i fjärran och en av de anställda kom springande (han såg ut lite som hyrmördaren i Olaf Ittenbachs "The Burning Moon", som jag dock bara har sett klipp ur (jag planerar inte att se hela)) och var tokig på ett snällt sätt: Han ticsade och ylade och samlade ihop kartongbitar i en stor hög framför entrén.

Jag gick på toa och toaletten, som stod mitt i rummet, var en konstig skapelse: den påminde om en sönderslagen flygel i miniformat med slangar och motorer och elkablar och -kontakter och en bunke längst ned som samlade upp det centrifugerade avfallet. Jag riktade strålen mot vad jag trodde var rätt ställe och tänkte att "fan, kan de inte någon gång ha en riktig toalett". Några skippade detaljer senare var rummet plötsligt större och hade stora fönster längs väggarna. Jag försökte gömma mig, men överallt var det fönster och folk som tittade in på mig. Till slut sket (*hihi*) jag i det och gjorde vad som behövde göras.

En dörr öppnades från köket och Andreas Lundstedt kom in i rummet; vi skulle på en dejt. Han pratade om någon med otrevliga egenskaper, men som kände igen alla möbler och kunde säga vem som designat dem, vilket tydligen helt och fullt kompenserade: Andreas Lundstedt sade "Åååh!". Han hade mycket mjukare drag i verkligheten med bland annat en mindre näsa än på TV. Jag kunde inte låta bli att titta beundrade på honom och tänkte säga att "han var mycket sötare i verkligheten", men lät bli.

Vi gick genom en foajé och någon sade till Andreas Lundstedt: "Jaha, du med moajett.", och pekade åt vilket håll vi skulle gå. Jag tänkte i drömmen att "moajett" var detsamma som "moatjé". Andreas Lundstedt knixade lite bögigt och vi gick vidare. Automatiska skjutdörrar som fastnat bände jag upp med vad jag högt benämnde som "mankraft" (Andreas Lundstedt fnissade lite förväntansfullt). Till slut kom vi fram till den sista kontrollen med en skylt som förkunnade "Man of Mars" (en film om en superhjälte som idag skulle premiärvisas för särskilt inbjudna). Andras Lundstedt försökte släppa in oss genom en kodlåst glasdörr (glasdörren var helt fristående och omgiven av midjehöga rep istället för väggar och jag tänkte att vi kan ju ta oss in via en lucka mellan repstolpen och korridorsväggen, men tänkte att "jaja, vi kan väl vara lagliga"), men det lyste rött; vi hade tydligen hamnat fel och vände därför tillbaka.

På vägen tillbaka var det samma trasiga skjutdörrar som vi var tvungna att bända upp. Andreas Lundstedt hade bytts ut mot min bror. Bakom en skjutdörr stod en grupp människor och ville bli insläppta, men den anställde, som stod mellan dem och dörren, vägrade. Vi skrattade lite och bände upp skjutdörrarna; folket strömmade in. Stora paket på lastpallar skulle rullas in och det ansågs självklart att vi skulle hålla upp dörrarna, vilket vi också gjorde. När detta var klart var min bror en tvådimensionell pappfigur på en affisch föreställande ett grönt dvärgtroll, till formen ganska likt "the yellow kid", fast grönt dårå. Han rörde sig fortfarande normalt.



Brorsan tappade ett affischlager av skyddande plast, men han tycktes inte behöva det. Sedan var vi på en återvinningsstation och skulle lämna in tidningar. En av behållarna var till för begagnade yxblad, vilket jag tyckte var lite olämpligt.

Jag drömde om familjeträd. Konkret alltså, riktiga träd som hela familjer tog siesta i. De flesta låg i vad som kanske kan beskrivas som ett mellanting mellan hängande arkivmapp och sovsäck, i tälttygsmaterial. Andra satt på små små avsatser som liknade stolsdynor. En materiark klättrade vigt högt upp i en trädtopp, sin höga ålder till trots. Stora familjer var det.

Nere på marken satt jag och min son ensamma på en trottoarkant och kände oss uttittade.