Just röstklangen var väl inte min favorit heller. Tunn som kärnmjölk mot kvinnlig fyllig fil. Men man hör väl djupare kvaliteter.

Romersk gladiator som sjunger som gällad, undrar om inte han själv möjligen har litet roligt åt det?

************************

Sopranen i Allegris Miserere lät också vuxen och ska tydligen vara det enligt en youtubekommentator, men med en förbluffande klang. Om det nu inte var akustiken som förskönade; men ledighet och tonträffning var förbluffande ändå...

Edra stackare, det är ju det som är vackert. Fint och skirt som björkens löv om våren. Jag förflyttas strax till en annan värld när jag hör honom sjunga.



Hehe, jo, han tycks skämta lite med publiken när han byter till sin djupare röst.



Namnet undflyr mig för tillfället, men jag har sett honom i en annan video och jo, han är vuxen. Jag tror för övrigt att du lyckades pricka in precis det som jag ville uppmärksamma.

Patrick Husson var namnet.

Jodå, jag kan njuta av det. Liksom av kärnmjölk och endivesallad. Det finns utrymme mellan rent obehag och inte favorit. Kanhända en vanefråga också, men jag utsätter mig gärna bara jag orkar i övrigt.

Vanefråga förresten: jag antar att jag är lika skadad som många andra bland oss av dels den liksvävande stämning (alltid lika minimalt, men dock, falsk) som vi brukar använda på instrument med fasta tonhöjder och vårt (då litet paradoxalt) högt upptrissade krav på absolut ren tonträffning.

Förr i tiden stämde man dels mycket mer efter tonart; dels godtog man mänskliga missar i en utsträckning som studioinspelandet har vant oss av med. På vissa äldre instrument går det knappt eller inte alls att spela "rent" — förutom manlig falsettsång (i brist på kastrater) gäller det väl framför allt äldre bleckblåsinstrument utan ventiler, där man bara kan få tonerna genom att ändra blåstryck och läppställning. Det falskspelet ger en helt oersättlig karaktär åt musik skriven för det, när man någon gång får höra det.

Din beskrivning får mig att minnas en funktion i Reasons sequencer som kallades för "groove": Då flyttade man tonerna/noterna fram eller tillbaka i tid för att skapa ett sväng som man inte får om alla toner kommer vid exakt rätt tidpunkt. Jag gissar att det var ett sätt att härma hur en mänsklig musiker skulle ha spelat (eller åtminstone mindre som en själlös maskin)!?

Jag kan tycka att Luc Arbogast inte alltid lyckas hålla sig på rätt sida om det nasala, så jag är inte fantiskt på något sätt, men det sker i så korta partier att jag väljer att ha överseende med det.

Det var det nog.

Samma mekaniska förenkling gjorde förresten jag om tonhöjder ovan: har man ett instrument med fri intonation spetsar man nog till eller trubbar av sina tonhöjder efter, i en glidande skala, lättjans drag eller det konstnärliga uttryckets krav vare sig man är medveten om det eller inte. Fast med förmodligen bättre konstnärliga odds ju mer man är medveten om det.

("Reasons sequencer": nytt ord att slå upp... )

... åtminstone såvida man prioriterar konstnärligt uttryck. Vilket numera är ute till förmån för teknisk perfektion. Dessvärre även i vida kretsar lyssnare, vilket man kan se i youtubekommentarer.

Reason är alltså ett modulärt uppbyggt mjukvarusyntrack med en sequencer. En sequencer kan jämföras med notblad, men med en massa extra funktioner och förstås en interaktivitet på högre nivå. Noter kan till exempel läggas in genom att man spelar dem på ett till datorn kopplat musikinstrument eller för hand, vilket ibland kallas att man "programmerar noterna".

Framsidan:


Baksidan med en massa kablar som man kan koppla lite hur man vill (vilket jag också gjorde när det begav sig):


Sequencern:


Med Reason kan man lägga till hur många syntar, trummaskiner, effekter och så vidare, som ens dator klarar av och sedan koppla ihop dem på baksidan lite hursomhelst och låta dem styra varandra på de mest konstiga eller helt normala sätt.

Tråkigt. Ungefär som det individuella programmet i konståkning där någon kom på att "fan, jag kan nog snurra tre varv om jag bara över mer" och sedan blev alla andra tvungna att följa efter. Det är säkert svårt, men inte särskilt njutbart ur estetisk/konstnärlig synvinkel.