Skönt i alla fall att tankarna har lossnat nu, och är rörliga igen. Det började kännas som att jag hade knäck i hela kolan. Eller hur man nu säger...
Som att alla tankarna var dubbelexponerade och alla negativen hopklibbade och fyllde kraniet till bristningsgränsen.
Nu känner jag bra effekt. Det känns lätt att tänka. Tankarna är klara och flyr inte iväg från mig. Som att cykla när man en gång har lärt sig - om man nu vore en sådan som hade hyfsad automatiseringsförmåga. Att tänka är lättare än att cykla. Att cykla är lite läskigt (och tär så oerhört på humöret i uppförsbacke, eftersom fysisk ansträngning triggar mina tics). Tänk att det kan vara så lätt att tänka!
Fast man kanske borde få lite av tänkandet på pränt. I linjär form. Jag har inte betalt för att tänka fritt, utan för att tänka produktivt. Alltid finns det en hake.
Men jag är oerhört lättad över att slippa gå med den där susande förvirringsdimman i huvudet en dag till. Igår kväll var det t.o.m. svårt att gå från tanke till handling i så banala angelägenheter som att föra ett vattenglas till munnen. Ett virrvarr av associationer åt alla håll är klart att föredra framför det tillståndet.
Ta aldrig för mycket metylfenidat!
Jag fattar inte att det kan finnas en marknad för ritalin som drog. När en så liten justering av medicinsk dos kan göra så stor skillnad - från ypperlig effekt till mental härdsmälta, och sedan tillbaka igen efter justering tillbaka - har jag väldigt svårt att förstå hur någon kan vilja ta större doser av preparatet och helt i onödan.
(Hoppas det går att komma fram till psyk nu då... Sabla upptagetton!)