Jag ser det som lite verklighetsflykt att få läsa om andras vardagar så fyllda av liv.

Ja, det var en hel del, Koden. Jag skulle också vilja vara så där spontan med min son, göra kul (kul för honom och drägliga för mig) saker på vägen och så.

Jag har dragit mig för länge framför SVT1:s morgonprogram (det går så bra ihop med morgonritalinet), åkt för sent från min särbo för att hinna i tid till psyk för hälsokontroll, fixat taxi från resecentrum för att minimera förseningen, skrämt upp taxichauffören genom att säga att jag skulle till vuxenpsyk, fått honom att skratta (lättat) genom att berätta att jag skulle dit för uppföljning av ADHD-medicin för att jag inte kan passa tider och att jag därför behövde taxin... Betalat 161 kr för taxin. Pratat sönder en stackars sjuksköterska och känt mig mer hyperaktiv än någonsin.

Tagit mig hem för att jobba. Skulle bara kolla bara upp lite saker på nätet och ögonblicket senare hade det plötsligt gått flera timmar, och jag var sen till möte med sonens np-teamsocialpedagog. Vägrade ta taxi igen, promenerade istället i maratontakt hela vägen eftersom jag precis missat en spårvagn. Ganska meningslöst möte. Och jag hann bara äta några mandlar till lunch.

Hittat ett nytt sätt att tänka kring empirin i artikeln jag skall skriva. Problemet är att det case jag fascineras av är så sabla komplext - och det är ju just det som gör det så intressant. Hoppas att den här nya vinkeln kan ge bra uppslag till lämplig organisation av texten.

Tagit lunchmedicinen flera timmar för sent.

Kom på vid 17-tiden att jag glömt äta mat. Gjorde min nya latmansspecialare: ett par miljömärkta rödspättefiléer och tärningar av fryst spenatstuvning i en skål, på med lite herbamare och in i micron i 4-5 minuter.

Matat min katt och den valkyria som tagit köksbordet i besittning med rödspättafilé (micrad utan spenat). Det var visst väldigt populärt.

Fått hemleverans från IKEA. Fåtöjerna blev som nya med de nya sitsarna, och rummet fick lite mer karaktär (även om matchningen inte är hundra). Tyvärr är de lite piffigare nackstöden inte alls lika bekväma, men man kan ju vika bort dem...

Undrat vart den här (den där) dagen egentligen har tagit vägen.

Det blir lättare ju äldre barnen blir.
Med min 9-åring kan man hitta på det mesta utan problem men med 7-åringen är det fortfarande omständligt på olika sätt. Mycket för att hon tröttnar ganska fort och inte gillar ändrade planer även om hon är ganska flexibel ändå.

Eller...flexibel i mån av ork och mående samt mättnadsnivå.

Och som ett sätt att återknyta till verkligheten.

Jag blir ju nyfiken på dina arbeten måste jag säga. Spännande med beteendevetare med en sådan känslighet som jag har märkt att du har och som försöker nyttiggöra den hellre än att följa standard.

Tack! Det var en väldigt fin komplimang.

Idag sov jag alldeles för länge. Sedan skulle jag med min katt till veterinären, vilket jag hade glömt. Det var dags för vaccinationen, och så skulle vi ta blodprov för att se om han klarar nedsövning om en vecka. Då skall han nämligen få tandvård. Han är ju trots allt 13 år och brukar inte borsta tänderna. Hans värden såg bra ut. Dock beslutade jag att börja med specialmat för att skydda njurarna. De värdena började närma sig övre gränsen för normalvärde, och njurarna är ju katternas svaga punkt. Passade på att be om råd angående katten som jag blivit stödhem åt och som lider av rejäl fetma. Kom hem med diverse attiraljer - provpåsar på olika slags foder, större påsar med specialmat, och varsitt mått åt katternas foder. Nu måste de börja äta i varsitt rum och på bestämda tider. Hur skall det gå? Jag som inte ens kan komma ihåg när jag själv skall äta! Jag får knappa in det i handdatorn som jag snart skall få.

Sedan hann jag inte komma igång med att jobba innan det var dags att hämta min son från fritids. Det var hans första "skoldag" idag, med förskoleklassen. Därför, och för att jag hade glömt att äta lunch och behövde köpa en våg (till stödhemskatten), åt vi på sta'n innan vi tog bussen hem. Sonen hade dessutom tappat en tand precis innan jag kom, hans andra, så han var omåttligt stolt. Och tandfen har redan varit förbi, vilket kommer att glädja honom imorgon bitti (också en anledning att konsumera lite, för jag hade inga mynt hemma).

Så lekte vi lite med plastdjur ute på uteplatsen (eller jag fann mig mest i att bli tilldelad olika djur och spela med) och luftade katten. Då vågade sig stödhemskatten ut för första gången, med stora ögon, öronen spetsade och svansen högt buren. Hon hade aldrig varit ute förut, trots sina (förmodade) nio år. Hon älskade det! Hon har varit likgiltig för det mesta hela den knappa veckan jag har haft henne hos mig, men nu levde hon verkligen upp. Hon utforskade, rullade sig, kom fram till oss för att hälsa, jagade småkryp, åt gräs, spanade och fick en ny värdighet i sin kroppshållning. Härligt att se! Dessutom behöver hon ju verkligen röra på sig. Och stödhemskatter som inte får vara ute! Om det visar sig att katterna trivs tillsammans och vi med henne och hon med oss, så får hon nog stanna, men det vet vi ju inte än. I vilket fall som helst är det solklart att den där kattmadamen måste få vara ute och lufta sig. Det fattar de säkert i stödhemsföreningen också om jag förklarar läget för dem.

Så har jag läst en Bamse-tidning för min son, och så somnade han medan jag läste vidare i Vargflickan.

Måste jobba ikapp.

Ännu en härlig berättelse. Och allt det efter en rimligtvis ansträngande bortahelg...

Och jag... tagit igen mig efter utflykt. Försökt få ett problem att röra sig en millimeter i huvudet – vanmäktig. I vanlig ordning inte kunnat koncentrera mig på någon av femtioelva olästa böcker och skrifter, än mindre rörliga bilder eller musik.

Tvättar! På tiden, fan inte en ren t-shirt kvar!

Jag har letat fram och sorterat alla räkningar. Fick det till drygt 14000.

Av någon anledning får det mig att småle just idag.

Har du 14000 räkningar? Det var många. Själv har jag bara 1 just nu.