Raka mig.
Träffa en person.
Handla mat.
Ta hand om köksdisken.
Äta riktig middag på riktig tallrik (inte i begagnad glassburk).
Ta en paus.

...få en leverans från IKEA. Tråkigt att vänta. Jag hade ju tänkt gå på aspieträff.

Jag har tänkt att jag äntligen skall få ordning på alla mina papper som ligger i drivor överallt, med ett arkivskåp i tre våningar och en massa olika hängmappar att sortera i. Lätt att flytta runt, tömma, och fylla på. Att välja modell var lätt: Aspvik så klart. Lagom aspigt förvaringsutrymme.

Ny klädsel till fåtöljerna och fotpallarna blir det också, i ett mörkare tyg (svart-vit-mönstrat, med mycket svart). Lite mer realistiskt, när man har barn, än den blekt naturfärgade klädseln.

To do or not to do, that's the question.

To do:
-fodral till barnens busskort
-diverse klädinköp
-kräftkalas
-sushikalas hemma
-laga diverse plagg med nål och tråd
-möblera om, barnens rum ska bli vårt och tvärtom
-omplantera tomatplanta samt tre jordgubbsplantor
-gå igenom och betala räkningar
-bygga ihop ett långt arbetsbord, bordskivan finns men ben saknas
-ordna alla papper
-returnera en högersko och få en vänstersko i dess ställe
-klippa tre personers hår och fundera på slingor till äldsta (hon bönar och ber...)
-ta tag i flyttplanerna, kontakta fastighetsbolaget
-omboka diverse möten
-boka tandläkartid till alla i familjen
-hitta bra sjukgymnast
-komma igång med träningen
-skriva ett brev till yngsta brodern
-försöka samla mig i största allmänhet
-komma igång med terapi
-byta jobb eller åtminstone vägra ta vissa arbetspass
-gå på bio med sambo
-fixa mörkläggningsgardin till sovrummet
-öronproppar?
-köpa en router
-fixa ID-kort
-avsluta ett bankkonto och endast använda det andra
-bli snällare och mindre trött

Inte allt på en och samma dag väl?!

Instämmer!

Men tack för påminnelsen om ID-kort. Fast inte blir det idag. (Och den enda saken känns jobbig nog för mig med alla sina delar... får man fråga om/hur det har gått med bostöd/annan assistans?)

CodeRedAlert! Det där låter som min preliminära planering för år 2012.

Ja, nej inte allt på samma dag.

Boendestödet har rullat igång, bara att jag avbokat alla gånger efter den inledande.


Tillägg till to do-listan:
-städa (ett extra barn ska sova över inatt)
-köpa present till söndag
-fixa nät-ID för att komma in på skolwebben
-planera matinköp (kanske sushikalas ikväll?)
-tvättstuga idag/imorgon/söndag
-sanera skor
-skriva en köplista på sådant som behöver fyllas på, typ handdukar, sängkläder, underkläder, strumpor
-efter önskemål: åka och fiska
-avboka Kulturskolans danskurs skriftligen
-kolla på finansieringen av Kulturama
-hitta det blåa bankkortet...
-hitta en försvunnen lånebok (Lintons Cocaina, hann inte ens läsa den)
-städa ur kylskåp och frys
-lista på skafferivaror och inköp av demsamma

-Skicka in vabansökan!!! VIKTIGT.

Puh. Men ändå...

Varför då (svar frivilligt)?

(Dålig personkemi? Byråkrati? Psykiskt eller praktiskt svår omställning? De kräver fastare tider än vad som går att ordna? Inkörning så jobbig att den bara blir ännu en börda på arbetslistan i stället för den hjälp som var avsedd?... )

Allt ovanstående i varierande grad, minus byråkrati.

Mest är det kanske att vi inte riktigt går ihop, känns det som.
Jag har inte heller dirigerat ordentligt angående vad det är som jag ville ha hjälp med, antar jag. Disk och sådant klarar jag själv om än med undantag för perioder av total utmattning.

Det jag vill ha hjälp med är att hålla ordning på viktiga papper och försöka planera vardagen, och ekonomin, exempelvis. Och ha stöd i sådant som rör barnen, någon att diskutera deras angelägenheter med eftersom allt sådant ligger på mig. Jag inbillar mig att i normalfungerande familjer så tas viktiga beslut och annat barnrelaterat i samråd mellan föräldrarna och kanske med hjälp av mor- eller farföräldrar eller andra nära släktingar samt kanske med ens egna nära vänner.

Men den här unga tjejen som varit här är...för ung. Och verkar inte riktigt kunna smälta vissa saker. Äh, jag vet inte.
Hon är dessutom sommarvikarie och vet inte om hon blir kvar efter sommaren.

En del av det består också av att faktiskt gå med på att jag behöver hjälp. Jag har ju jobbat som boendestödjare och skulle kunna jobba med det igen utan problem. Men att ha behov av sådan hjälp hemma hos mig själv känns märkligt.
Mitt liv är fullt av paradoxer. Är det så för alla?