Vill helst inte att det ska låta som en klagotext. På många sätt har jag haft tur. Men...

Jag sover minst halva dygnet. Sitter framför datorn större delen av min vakna tid. Om någon skulle fråga vad jag sysslar med skulle jag svara "ingenting + vissa hushållssysslor och ärenden". Igångsättningssvårigheter har jag, det kan man lugnt säga. Lider inte av någon psykisk eller fysisk sjukdom. Socialt umgänge är dock ett stort problem, och jag har haft negativa erfarenheter av detta tidigare i livet vilket präglat mig.

Det här livet jag lever känns egentligen ibland helt overkligt. Jag lämnar sällan lägenheten och träffar mycket få människor. Arbetat har jag aldrig gjort. Normal dygsnrytm finns inte på kartan. Lever på aktivitetsersättning. Kombinationen av ensamhet och sysslolöshet är destruktiv.

Visst har myndigheterna varit inblandade. Men de har väntat på att jag ska komma med initiativ, och de initiativ jag kommit med har inte varit särskilt radikala. Motivationen är låg. Det jag önskar mest är någon sorts social träning, men utbudet där jag bor verkar obefintligt.

Så här har det varit i ungefär 2 år nu, så jag har vant mig.

Att skriva om sånt här upplever jag som besvärande, då det liv jag lever har gett upphov till en hel del skuldkänslor. Samtidigt försöker jag påminna mig om att mina förutsättningar inte är de som gäller för flertalet. Hursomhelst tror jag det är bättre att skriva om det än att bara tiga.

I mina öron låter det som om det finns en depression där nånstans.

Jag har varit i din situation i ca 7 år nu, men med några undantag.

Jag är 26 och bor fortfarande hemma, dock planerar jag en flytt innan 28 års ålder. Köper möbler och sånt nu. Hade jag bott ensam i en halvmöblerad, kall, tråkig lägenhet för 5 år sen hade jag nog tagit livet av mig.

Jag är också vaken på nätterna men varför ska det vara något dåligt? Jag sköter hushållsysslor + min hygien, tränar 5 minuter varje dag och sen sitter jag vid datorn.

Det jag vill säga är dock att jag slutade känna att det är social träning jag ville ha. Jag har haft ett socialt liv och det gav mig ingenting av värde förutom insikten om hur meninglöst och trist ett normalt socialt liv är. Det jag egentligen vill ha är en heltidssysselsättning jag kan sköta hemifrån, allt från ett onlinespel till att handla med aktier etc hade nog varit bra. Dock har jag inte kunskapen för att syssla med t.ex aktier och jag är för enkelriktad och dålig på att ta in ny kunskap för att kunna lära mig ordentligt om jag inte först får "leka" eller simulera.

Mitt egentliga handikapp är ju att jag inte funkar i sociala relationer. Det har aldrig fungerat någon längre tid. Min dröm är att ha en "meningsfull" sysselsättning som innebar att jag aldrig behövde lämna mitt hem men ändå kunde tjäna bra med pengar.

Jag blir lycklig av att ha mitt sociala umgänge via internet. Jag har inget socialt liv utanför datorn. Om jag kunde ägna mitt liv åt en kombination av aktiehandel och onlinespel hade jag redan varit i Nirvana. Kanske kommer jag dit. Snart har jag en fullt möblerad och inredd lägenhet och stabil ekonomi, ett litet sparkonto etc.

Det där med att man "måste ut i samhället" var något som jag kände de första tre-fyra åren av min isolering, men som sen förbytts till frihetskänsla och glädje över det liv jag lever och den jag är. Jag har inget behov av människor i verkliga livet. Som för att markera detta har jag också börjat bete mig än mer udda ute bland folk. Jag går t.ex ut klädd på otroligt iögonfallande sätt som får folk att gå ur vägen och trafiken att stanna upp, och jag skiter i alla runtomkring. Ofta är jag hög på benzo/sobril vilket gör att jag lever ännu mer i min egen värld och inte ens känner stress av folks stirrande blickar.

Jag tror inte själv att jag är deprimerad. Bara uttråkad emellanåt. När jag hittar ett intresse, t.ex ett nytt tv-spel, upplever jag snarare eufori än depression. Känner dock igen passiviteten.

I mitt fall beror nog passiviteten på några saker.

1. Asperger gör mig enkelspårig och får mig att fokusera på en sak i taget. Jag kan inte ha flera projekt samtidigt.

2. Mina projekt kostar väldigt mycket pengar. Det har varit allt från plastikkirurgi till dyra klädes och möbelinköp. Därför måste jag prioritera och ta en sak i taget, vilket leder till passivitet på andra områden.

Dock, jag har lyckats beta av saker i min plan steg för steg. Det tar åratal men jag har kommit närmare mina mål även om jag i omvärldens ögon "inte gör ett skit". För normala måste saker gå fort, på en månad eller ett halvår. För mig tar saker ett decennium.

Jag ser ljust på framtiden.