Jag har kommit fram till att jag aldrig tyckt att livet varit särskilt roligt. Ända sen lågstadiet har jag gått och dagdrömt om tv-spel och annat. Hela min uppväxt kretsade kring tv-spel och dagdrömmeri.

En kort period provade jag på gymnasiet och krog/festande/socialt liv etc. Mådde bara dåligt av det i längden. Tröttnade snabbt på kicken av att bli full och träffa "intressanta människor".

Efter att jag gick in i mitt skal igen började jag låta plastikoperera mig, för att blir mer annorlunda och fylla livet med något "verkligt" utanför fantasierna. Jag har opererat mig enbart för min egen skull. Någonstans vill jag dock fortfarande bli en tv-spelsvampyr eller nånting, upphöra att vara riktigt mänsklig. Kombinationen av mitt utseende, min udda men eleganta/extravaganta klädstil och mitt icke-normala, tillbakadragna liv har gjort att jag ger ett mycket säreget intryck. Lite som en Michael Jackson-typ. Enda anledningen till att jag eftersträvar detta är för att jag vill känna mig "overklig", som en vandrande vålnad ungefär. Kan inte förklara det på annat sätt.

Jag tittar på andra med mängder av intressen, som får stimulans av att ha ett brett "livs-CV". Sånt intresserar dock inte mig överhuvudtaget. Jag är enkelriktad. Jag läser knappt böcker. Jag bryr mig inte om att "förverkliga/utveckla" mig själv. Jag har inte en mängd intressen.

De få saker som ger mig viss tillfredställelse i livet är:

Att shoppa heminredning/kläder/fixa mitt utseende och hem.

TV-spel eller onlinespel, gärna i kombination med starkt drogande smärtstillande eller benzo.

Dagdrömmeri/fantasier och andlighet. Dock inte en positiv, utåtriktad andlig glädje utan snarare en introvert melankoli.

Vulgära over-the-top företeelser som stora scenshower, opera (är inte finsmakare gillar bara det överdådigt vulgära) och dylikt.

Djur. Älskar djur och ska nog köpa en chinchilla när jag flyttar från mina föräldras hus.

Är det fel att inte ha några riktiga kulturella eller intellektuella/vetenskapliga intressen förutom heminredning och cosplaymode? Jag kan känna lycka av att engagera mig i ett tv-spel och skita i livet eller att leva genom en fantasikaraktär jag skapat i ett onlinespel, och bara komplettera mitt liv utanför spelen med shopping, matlagning och att dagdrömma på soffan fullmatad med benzo.

Jag har ingen annan drivkraft. Jag blir uttråkad av nästan allt. Jag har inte ens ett enda intellektuellt intresse och jag ser inte kunskap som något att sträva efter så länge jag inte är relativt ensam om den kunskapen. Jag vill kunna sånt inga andra kan. Jag varken lockas eller imponeras av folk som spelar tennis, läser Nietschze och Platon, förstår avancerade matematiska begrepp, spelar klarinett och gillar disco med kompisarna på fredagarna. Jag imponeras däremot av folk med kunskap som andra saknar, t.ex hantverkare som sysslar med ett utdött hantverk eller liknande.

Som det ser ut nu kommer jag aldrig att kunna kanalisera mina inre energier till något annat än att inreda min lägenhet och att upprätthålla mitt yttre som plastikopererad elitexcentriker med en avvikande och extravagant klädstil. Jag har helt enkelt inget intresse av verkliga livet. Vetskapen att jag måste leva genom en "image" eller en tv-spelsfigur jag skapat för att känna att min existens har mening får mig ibland att känna mig tom eftersom jag ju faktiskt har ett liv utanför spelen och fantasierna också.

Nej, var har du fått den vanföreställningen ifrån? En kvarleva från när du spelade NT? För att folk säger åt en saker i stil med "skaffa ett liv", bara för att man inte har några av de ambitioner man till stor del kan förväntas ha? Typ utbilda sig, bli nåt, ha en utbildning att vifta med eller kunna skylta med att man läst si och så många August Strindbergböcker?

(Gissningar, har själv aldrig känt dylik press på mig, min familj är tex alla inom det introverta man gör vad man kan-spektrat).

Folk som säger sådant snackar skit, har inte sällan bara läst baksidan på de där böckerna och projicerar det som för dem känns som misslyckanden på andra.


Låter väl inte tokigt alls. Låter som jag, fast byt ut plastikoperationerna mot att försöka hålla den förbannade vikten nere så jag får på mig mina skumma kläder och släng in ett extremt djurintresse kanske med inslag av avel på dessa perfekta varelser jag huserar.

Hmm. Kan inte relatera, utveckla gärna, vad består dit liv i "verkligheten" av?

Happ, tvingas dela inlägget för att skriva långa inlägg-buggen kickade in.

En fråga till: Varför vill du ha just en chinchilla? Är det deras fjära och svårflirtade natur du gillar?

Chinchillor är lite som jag, inbillar jag mig, och skulle nog passa mig.

Egenskaper jag gillar hos dem är:

Renliga, lukfria.

Mjuk, lyxig päls.

Nattdjur.

Lite svåra och ibland neurotiska.

Vansinnigt söta. Kan bara föreställa mig hur gulligt deras sandbadande måste vara.

Perfekt att ha inomhus i en lägenhet där den får en enorm, hemsnickrad bur i plywood men får springa runt i lägenheten en stor del av tiden. Inga främmande, högljudda människor som stör, bara en mysig miljö där den får alla sina behov tillgodosedda och kan leva i minst 15 år.

Chinchillor verkar nästan vara lite aspiga. De älskar rutiner och behöver egentligen inte så mycket mer än ett bekvämt inomhusliv, enformig men anpassad kost och mycket uppmärksamhet och kärlek.

Jag utvecklar också nära relationer med mina husdjur som oftast blir väldigt lojala. Mina katter var som hundar och följde mig på kommando trots att jag bara "varit snäll" mot dem och aldrig dresserat dem. Jag lärde mig deras språk kan man säga. Det är något med min aspighet som djuren gillar. Jag tror att om jag väl skulle utveckla en bra relation med en chinchilla så har jag sen en väldigt speciell liten vän.

Jag smälter bara jag ser en sån här magisk liten gnagare. Vill verkligheten ha en sån som springer runt i lägenheten och får bli min enda kompis, min bästis. Jag hade en katt som verkligen var min katt, vi hade en alldeles speciell relation. Tyvärr lade hennes njurar av när hon var 12½ år. Hon dog i december förra året, snart ett år sedan. Kan nog aldrig hitta en katt som kan ersätta henne, men en chilla blir nånting annat. Jag kan nog få en lika bra relation med en sån.

Det här är ett mycket klumpigt sammansatt montage jag gjorde i Paint, eftersom jag helt saknar bildredigeringskunskaper och mer avancerade program. Dimensionerna är fel, men det är ungefär så som jag planerat mitt framtida vardagsrum. Jag har redan hälften av de där grejerna ungefär, resten ska jag köpa nu under hösten/vintern:

Det där ser jättemysigt ut. Jag gillar de rosa kuddarna . Du får hitta på en smart lösning för att gömma dator och lampsladdar för chinchillan, gnagare liksom, hehe.

Och så får du fixa ett sandbadkar och bygga en bur som matchar övrig inredning.

Badande chinchillor (stäng av ljudet, skitmusik. Varför har folk alltid jobbig jäkla musiiik i sina klipp ).

http://www.youtube.com/watch?v=USb6fF181ok

http://www.youtube.com/watch?v=k1WojUBD ... re=related

http://www.youtube.com/watch?v=SRxIS1As1xg

Här har ägaren lyckats charma sin chinchilla:
http://www.youtube.com/watch?v=9cmh72Z9 ... re=related

Tror att en chinchilla skulle passa dig utmärkt, speciellt det där med nattdjurbiten. Folk snackar om hur de kan anpassa sig till att vara vakna dagdit. Jag blir så less på att folk skaffar djur som de gör våld på för sitt eget höga nöjes skull. Att sätta en chinchilla i en stojig barnfamilj med ett gäng lufsiga dumma hundar som skäller i tid och otid är djurplågeri.

När jag var barn såg jag verkligen inte det roliga med riktiga livet. Jag ville bara gräva ner mig i dataspel och skolböcker samt dagdrömde mycket. Som tonåring sökte jag allt "nördigare" intressen. Men sen övertygade omgivningen mig om att det är hemskt att göra samma sak och sitta still, oavsett hur intellektuellt det är. Nu har jag svårt att alls engagera mig i någonting en längre stund, jag får ångest av djupfokusering på grund av den "uppfostran" jag fick utstå.

Nu förtiden försöker jag göra en kreativ process av mina dagdrömmar så jag kan dela med mig, kanske till och med bli en författare. Det är det "riktiga liv" jag tänka mig. Men då måste jag först lyckas återvända till nördmentaliteten från tidigare.

Att bli någon michael jackson typ eller avhumanisera mig försöker jag inte. Eller ja, inte nu längre när jag funnit mig till rätta i min könstillhörighet. Innan det struntade jag blankt I vad som hände med min kropp eftersom jag såg den som besudlad. Jag till och med gillade att höra hur sjuk och underutvecklad min kropp var(skelett låg ca 2 år bakom) eftersom det gav ett avstånd mellan mig och "andra" män. Jag väntar nu på att få möjlighet att byta kön och försöker leva mer hälsosamt för att få bättre resultat senare.

Inredningsintresse har jag ingen för tillfället, men sakerna som syns på bilden är definitivt mer stilfulla än de ibland själlösa "moderna" krafset man ofta ser.

EDIT: Blev visst lite sen ankomst, men nåja.

Helt galet söta filmklipp med sandbadande chinchillor. Jag är 100% säker på att det blir en chilla nu.

Intressant det du säger Sanive, det där med "avvänjning" från aspighet och att det kan ge koncentrationssvårigheter och ångest när det handlar om världsfrånvända saker.

När jag försökte bli NT under mina sena tonår fick jag själv ångest av att inte vara social hela tiden, trots att det sociala egentligen bara var socialt utmattande. Har träffat andra "aspiga" personer som visat sig ha varit närmast fullblodsaspergare som barn men som lyckats träna sig till hög social intelligens och ett utåtriktat liv, som skulle få ångest av att försvinna in i sig själva så som jag gör.

Jag blev så olycklig av att försöka vara utåtriktad. Förlorade mig själv och blev ett patetiskt, överteatraliskt vrak. Just nu längtar jag bara efter något riktigt bra spel att försvinna in i fullständigt. Det är där inom mig ljuset och glädjen finns.

Förlåt en yngling... bordet på bilden såg riktigt nice ut. Synd bara att mitt möbelemang i övrigt är så sparsmakat att det knappast passar :S