Jag är ingen mördare. Inte ens en potentiell mördare. Hur många gånger jag än fantiserat om att hämnas den mobbning jag utsattes för under hela min uppväxt, från båda vuxna och barn, och som fortfarande i viss grad pågår så skulle jag aldrig ta steget till våldsam handling.

Nu är det så att jag vill vara en god människa men saknar förtroende för samhället. Jag tycker ändå att t.ex många av de som dog i massakern i Norge förtjänade det, eftersom jag i dem ser samma egenskaper som i mina mobbare. Jag blir provocerad av alla etiketter och förutfattade meningar i samhället. Jag blir provocerad av folks fördomar om mig. Jag kan inte släppa hur dåligt jag blivit behandlad och framförallt, jag kan aldrig till 100% känna att jag står för min goda handling när jag hjälper någon jag egentligen tycker illa om. Enda gångerna jag känner att min egen godhet betyder nånting och är äkta är när jag har med andra hamstermänniskor att göra. Folk som är genuint goda och ganska enkla i sina personligheter. Främlingar t.ex. Främmande människor tycker oftast att jag är empatiskt och snäll.

Är det någon sorts försvars/regressionsbeteende att jag tenderar att ha empati med enkla människor och främlingar men känner förakt för folk som använder sin intelligens till att analysera och intellektualisera samt folk jag är bekant med? Jag ser en arrogans i dessa världsförbättrare, och jag tål den inte.

Jag tycker också att det kräver mycket för att kunna inse sin narcissism och varför man har en sån störning. Det är för att jag i grunden är en snäll hamstermänniska som alltid försvarat sig mot andras likgiltighet. Varför blir i grunden snälla och empatiska människor så djupt störda av kontakten med ett icke-empatiskt samhälle? Hur biter man ihop och behåller sin empati trots samhällets spottloskor, likgiltighet, sarkasmer, arrogans och gränslösa självbelåtenhet? Hur gör man för att inte falla ned i narcissism och hat när okunniga människor som ser på alla de rätta tv-programmen, lyssnar på den rätta blandningen av musik, har den rätta utbildningen, de rätta kompisarna och, som de själva menar, till skillnad från mig har ett riktigt "liv" verkar betrakta mig som den som saknar empati när det egentligen är tvärtom?

En god start skulle kunna vara att identifiera och omge sig med andra hamstermänniskor.

Jag känner igen dina tankegångar, men nu för tiden undviker jag de människor som bara stjäl min energi (och utan att ge någon energi tillbaka), istället för att hata dem. Jag tror för egen del inte att hat är särskilt nyttigt i längden.

Det är komplicerade frågeställningar. Att söka upp andra som har liknande erfarenheter kanske kan vara ett bra steg, men det kanske är lättare sagt än gjort. Vissa djur har också den typen av egenskaper du söker hos människor, enkla, ärliga (de kan ju inte prata) och empatiska. Men de saknar å andra sidan så många mänskliga egenskaper att de inte fullt ut uppfyller en människas sociala behov.

Katter blir lojala in till döden och utvecklar empati där de känner ens känslolägen, om man fostrar dem som om de var ens egna barn. Det vet jag. Har tagit hand om flera övergivna katter. En katt följer en på kommando när man är ute och går om man bara varit snäll och ägnat den mycket tid. Hundar däremot går inte att dressera med enbart snällhet. Deras lojalitet handlar mer om mat och egoism än kärlek. Det är skitsnack det många säger att det skulle vara tvärtom i fallet hundar och katter. Hundar äter ihjäl sig om de får chansen, dessutom skulle de överge sin ägare för lite mat. Det gäller inte en katt man utvecklat en nära relation till. Jag hade en katt som kom springande för att hjälpa mig när jag t.ex fejkade epileptiska anfall de gånger han gömt sig under sängen bara för att jävlas.

Mycket intressant och viktig tråd. Jag känner att jag behöver grunna på den.

Narcissist till tusen. För långt borta för att försöka göra något åt det gissar jag, trollande eller icke.

Jag föredrar att tro på potentialen hos den inneboende godheten hos människor, både i min egen omgivning och hos narcissister och andra som uttrycker en vilja att göra gott. Att reflektera kring det tror jag är en bra början. Och jag betvivlar inte ett ögonblick att det man mött som barn och i sin omgivning spelar roll.

Det intressanta är dock att jag faktiskt hjälper folk villkorslöst många gånger medans normala människor som "ÄLSKAR SINA UNDERBARA KOMPISAR DE SKULLE DÖ FÖR OMG!!" vänder andra ryggen baserat på egoism och yttre omständigheter när det passar dem. Jag har aldrig förstått människors falska vänskap. För mig innebär vänskap att man ska vara som myror i en myrstack och nästan telepatiskt hjälpa varandra. Det är när denna telepati inte fungerar som jag tenderar att bli utnyttjad och inse människans falskhet.

Jag tror egentligen inte min attityd till "godhet" är sämre än Dalai Lamas, Nelson Mandelas eller någon annan som typiskt vanliga människor alltid framhåller som god. Jag tror för övrigt att Jesus var en ärkenarcissist utan insikt om sin egen störning, vilket gör honom underlägsen mig i det avseendet eftersom jag vågar erkänna att jag har ondska inom mig också.

Jag tror inte att min narcissism överhuvudtaget existerar i en miljö med bara hamstermänniskor. Jag är bara narcissistisk i relation till den normala världen. När jag möter genuint snälla och empatiska människor försvinner narcissismen som en vindpust. Allt hat, bekräftelsebehov, alla försvarsmekanismer ersätts av ett lugn och en känsla av att vara i harmoni med universum. Problemet är att säkert 90% av alla människor inte är hamstermänniskor. De flesta är falska.