Nja, ett vanligt elektriskt tåg har trots allt en lätt kol- eller aluminiumskena eller ett par, fjädrande upphängd(a), på glid med högt tryck mot kontaktledningen i farter på sådär 140 till över 200 km/h. Och både skena/-or och ledning måste vara rätt rejält släta och jämna, annars ruggar de upp eller river tag i varandra tills någon av dem brister.

Om en gren hamnar där då, eller en fågel?

Vafalls.
Elelevasaduförnött?
Riktiga tåg går på kol eller diesel.

Kalla rullande batteripack för tåg. ***fnys***

Antar att det slutar som med ballongen eller värre. De brukar (brukade?) vara noga med att inte ha höga träd för nära spåret.

Ett snöre/liten vajer stoppar en spårvagn i alla fall. Det har jag varit med om. En välsminkad ung tjej i överdimensionerad pälsmössa (som kompensation för obefintlig klädsel i övrigt) ämnade trippa ut och dra undan snöret/vajern själv eftersom hon faktiskt inte hade tid med det där (vilket hon hade påpekat många gånger med all önskvärd tydlighet - och högljuddhet). Jag övervann min inre och upplyste damen i fråga om att ledningen faktiskt var strömförande. Hon gav mig i alla fall perspektiv på min irritation över trafikhindret.

Usch, så jag uttrycker mig... Jag har kliniskt signifikant nedsättning av min sociala förmåga. Det är ett kroniskt handikapp som jag tyvärr inte kan kompensera för. Sorry.

Och neej, det är INTE kul att åka tåg (jag gör det alldeles för ofta). Såvida det inte råkar vara sträckan mellan Glasgow och Mallaig alltså - det är en riktig höjdarresa, det, trots de fem timmarna.

Eh, ursäkta om jag lägger mig i, men är jag också handikappad månne? Jag såg uppriktigt inget konstigt med ditt inlägg. Att du var litet sarkastisk över damen? Annars hade skildringen varit sämre...



Det där sista håller jag med om. Det är ju för att slippa batterier man har luftledning.

Bra då. Jag tycks ha lite närmare till sarkasm just nu än vad jag egentligen är bekväm med hos mig själv bara. Damen i fråga kunde ju faktiskt precis ha fått ett sorgebesked eller något.

Ah. Ja, det kunde hon ju. Eller så var hon så ytlig som hon verkade? Men hursom, om det var vad du kände, vi inte vet vem hon var och det (som man kunde vänta sig) blev en mycket bättre berättelse ocensurerad?

Men jag känner igen det där att bli orolig över om ens godhet är på väg att lämna en (om det nu var något sådant)... särskilt när jag är matt eller utbränd och kan behöva bejaka litet "ondska"...

Jo, just.