Din metafor är givetvis din, den var dessutom fyndig!
Jag ser din utmattning och allt det jobbiga du skriver om men även en annan sida.
Rättare sagt: såg en annan sida när vi träffades senast och känner av en annan sida här, vidarebefodrat av flimrande ettor och nollor.
Det är inget krav i det, bara ett konstaterande.
Jag kanske har lätt för att idolisera folk men så borderlinish är jag ändå inte så jag tror blint på att det bara finns svart och vitt och inga skalor emellan, inom en och samma människa.
Du är väldigt bra som du är, även när du befinner dig i limbo.
Det ÄR min uppfattning.
Du må tvivla på dig själv men det gör inte jag.
Kan vi inte enas om att det till och från är okej att vara den sämsta, mest improduktiva och mest hopplösa versionen av sig själv?
Jag är det just nu och skulle vilja tänka så. Som en liten snuttefilt.
