Alltså... ja, först och mest akut: Lycka till!
Och jag förstår att det säkert är ekonomiskt nödvändigt. Samt det där med Den Vuxna Människans Ansvar. Fast jag egentligen aldrig har varit Vuxen själv. Tro inte annat.
Men jag hoppas du samtidigt gör det där lilla myrarbetet med att, om så nästan bara mentalt, lirka in dig i positioner som kan ge dig lindring i framtiden.
Jag vet också hur små stegen kan måsta bli. Jag vet hur irriterad man kan bli över någon som påminner en om det som känns omöjligt. Jag vet att pengar först kan vara ett väldigt verksamt medel att bidra till en sådan lindring därefter. Och jag har egentligen sagt allt det här förut. Jag tjatar.
Och jag vill fortfarande inte att du ska sluta där jag har hamnat.