Jag har dock börjat självläka. Min tendens att simulera NT-beteende och även under många år helt förtränga att jag hade AS och bygga upp falska NT-drömmar om tillvaron, ökade bara det svarta hålet inom mig. Ju mer jag försökte anpassa mig till NT-behov och ändra min hjärna till att känna så, desto sämre mådde jag.

Nu har jag steg för steg lyckats arbeta mig tillbaka till kärnan, som var så täckt i NT-simulerad skit och skadad självbild pågrund av NT-wannabeismen som styrde mig i 10 år. Autismen har börjat komma fram som en lysande sol inom mig. För fem år sedan hade jag fått panikkänslor och självmordstankar av tanken på att leva hela mitt liv utanför samhället och, som NT folk säger, aldrig "åstadkomma någonting". Nu har jag börjat se mig själv som autist. Jag känner starkare samhörighet med autister, även väldigt grava såna, och jag tycker inte alls det känns fel att, än en gång med NT-ord, "leva sitt liv framför datorn som någon jävla loser".

Just nu köper jag fina möbler och inredning för att inreda en drömlägenhet och verkligen skapa min fristad, en skyddad och bekväm plats som har all materiell lyx jag kan begära, där jag kan leva avskilt som en loser framför datorn och teven och läsa böcker. Hela inredningen är mestadels klassisk och väldigt genomtänkt för att skapa känsla av beständighet och avskildhet mot världen utanför. Alltså ingen strikt, modern, provisorisk lägenhet med moderna stållampor, dansk design och IKEA för "folk i farten och karriären" utan snarare en drömsk plats i bruna och gröna toner, med diskreta äkta mattor, mörka trämöbler och antik ek, designade mossiga sammetskuddar, pikanta ljuskronor och unika lampor importerade från USA etc.

Såna här grejer:

Så för att fortsätta, jag var extremt NT wannabe men mitt inre har alltid någonstans sagt ifrån och konflikter har uppstått. Jag har upplevt anpassning till NT-tillvaro som ett övergrepp.

Min intelligens var det egentliga problemet. Jag är för analytisk, perceptiv och kan simulera NT för bra om det behövs. På bekostnad av min egen inre lycka.

Jag kommer stänga in mig i min fantasilägenhet, spara till ett litet hus och sen bara ta med min värld med mina möbler och allt och fortsätta leva som eremit, helt inne i min egen autistvärld. Det gör mig lycklig. Kommer aldrig ens försöka anpassa mig till samhället. Vill folk umgås med mig över ett glass rödvin en fredag kväll är det okej så länge vi har en lugn, mot yttervärlden avskild och väldigt stressfri nördgemenskap. Jag kommer dock alltid undvika de flesta sociala situationerna och aldrig någonsin igen försöka anpassa mig till samhället. Att vanka på morgonen och veta att man har förtidspension är en dröm, det låter mig leva och vara autist, slippa världen.

Det här är en sanning som stämmer in på mig med.
NT-livet är ett övergrepp. Jag upptäckte det alldeles för sent.

Varje gång någon säger åt mig att "skaffa ett liv", så hyllar jag mitt internetliv. Halvt på skoj, men innerst inne menar jag allvar, jag trivs bakom datorn. Jag gör det mesta av all shopping via internet också.

Det låter verkligen som att du (Josef3) är på väg åt rätt håll. Dvs eremitlivet är inte valt för att straffa dig själv eller för att du gett upp, utan dörren står öppen för att träffa människor om det dyker upp några lämpliga. Om du så måste "importera" dem från Japan eller nåt .

Att inte behöva andra människor tex för att upprätthålla en NT-fasad. Det borgar för kvalitetshöjning. Den som inte sköter sig åker bort från bekantskapslistan illa kvickt. Utan att det behöver rasera hela ens liv. För umgås man i en grupp där man plötsligt inte tolererar en person, ja då vantrivs ju hela gruppen och den blir dysfunktionell. Grupper är svåra att plocka samman så de passar alla.

Man ser ständigt runt om sig hur människor kämpar med att hålla omöjliga vänskaper och relationer vid liv, in absurdum. Och man tänker, men varför? De verkar tycka att det är kul med krångel. Orka liksom.

Jag kommer nog bäst överens med schizoida, inte aspergare. Faktum är att jag velat döda de flesta aspergare jag träffat på.

Gud jag spontandör alltså. Oooooh, im a happy camper...

Jag tycker Josef3 verkar vara en intressant och skärpt prick kapabel till jävligt träffsäkra analyser. God inredningssmak också - kunde nästan ha skrivit de raderna själv. Stålrör och pastellfärger är direkt motbjudande. Min egen inredningssmak går åt det traditionellt anglicistiska med mahogny, antika lampor etc. När det ser ut som hos en engelsk 1800-talslords hem är jag nöjd. Jakttroféer, mörkgröna väggar, Sherlock Holmes, mörkt...

Jag tycker också att han gör sig löjlig när han kallar Titti & Alien för undermänniskor.
Dagisfröknar är vad de är däremot, men det ligger inte någon hobbynazistisk uppfattning bakom det påståendet.

Att kalla Pemer för skräp är bara patetiskt. Jag VET att de flesta aspergare som träffat honom skulle beskriva honom som klippa, engagerad, ett stöd etc.

Fast frågan är vad som är värst - råa ogrundade påhopp eller den här grasserande dagismentaliteten vi ser på AF.
Det finns ju en falang som VILL att forumet ska vara till för de allra känsligaste snyftisar till barnrumpor som knappt vet vad ett internetforum är för något.

Kan oxå instämma i att de sociala aspiesarna behövs. Hur skulle det se ut om de inte förde våran sak? Det går ju inte att lära NTs någonting när man är totalt asocial och inte pratar med dem. Nej, låt oss inte kasta skit på Pemer och de andra sociala aspiesarna. De kommer väl till pass för att föra ut vårt budskap.