Det går inte att skriva varken ett vettigt svar eller ett tramsfånigt svar...eller jag försökte men raderade skiten.

Jag har social fobi för guds skull!
Jag vågar inte sådant här egentligen. Speciellt inte efter att ha hängt upp hela mitt sjuka själsliv för allmän beskådan. (VARFÖR HAR JAG GJORT DET?!?!?)

Men nu har jag lovat barnen. Vi åker till Uppsala oavsett. Kanske kommer vi för sent, det vore typiskt och helt som det brukar i mitt fall.

Nu måste jag sova om jag överhuvudtaget ska komma upp imorgon...

Natt.

( )

Det behöver du inte oroa dig för inför mig i alla fall - och det är ju inte som att jag aldrig avslöjat lite för mycket detaljer... men vad andra tycker eller tänker kan jag förstås inte svara för.

Om du kommer kan ju inte jag vara sämre Jag vet inte hur länge jag kommer stanna, å andra sidan - eller än mindre om jag kommer prata med någon eller ens med mig själv. Vad som helst kan hända mellan att jag rullar iväg och att jag kommer fram till mötesplatsen.

Imorse när jag vaknade kände jag starkt för att baka bullar till utflykten, men nu har jag bara två timmar på mig och jag har inte ens ätit frukost än. Det kanske blir lite enklare kakor istället.

Mja.
Har försökt att kamma till mig och är motvilligt på väg.
Inklusive två stissiga barn och en sur människa till.

Upplandståget nästa.
Frukost blir nummer ett så fort vi kommer åt.
Min planeringsoförmåga har verkligen tagit alla rekord...

Jag kommer inte heller prata med mig själv.

Eller så köper du ett paket och låtsas som att de är egengjorda fast dock något misslyckade (med tanke på att dina autentiska bullar/kakor självklart är godare).

Jag mår lite illa av någon sorts psykiskt beakdown som sakta smyger sig på ju närmare Uppsala vi kommer.

Det här ska bli spännande på ett horribelt sätt.
Jag ska koncentrera mig på att dirigera barn och inspektera växter, tror jag.

Snart lämnar jag lägenheten...

Är du tillbaka i lägenheten?

Vi sitter för närvarande på trottoarkanten vid Västertorget...

Ja, nu är jag tillbaka i lägenheten.

Jag skriver mer senare: Nu ska jag strax vila en stund innan middagen.

Roligt att se dig. Synd att man inte fick se mer, men det var väl vad du klarade. (Som om jag klarade så mycket själv... )

Väldigt roligt att äntligen få träffa Koden med familj.

Viss kontrast mot resten av livet, men så är det ju... (vad nu det ska vara för fras)

Jag är mer än slut.

Orkar inte ens skriva något...men vad märkligt allt blev.