Hur ofta? Alltid?

Alltid när det verkligen gäller.

Om det finns flera som samtidigt har trängande behov, vem hjälper man först?

Den svagaste alternativt den man älskar mest.
Och så hoppas vi att den man älskar mest trots allt är någon annan än en själv.
Alltså detta förutsatt att det finns personer i ens närhet som är beroende av att man sätter dem först, som barn eller...sambo?

Vad händer om man själv är den som är svagast? Är man en dålig människa då?

Inte per automatik.
Men i mitt fall är man det.
För jag har en hel familj knuten till mig.

Faller jag så följer de alla efter, en efter den andra, vuxna som barn.
Och när jag försöker resa mig igen så har alla trasslat in sig i de där trådarna som utgår från mig och är knutna vid var och en och så snubblar de och faller igen, varpå jag drar, de snubblar, jag drar osv. tills alla är arga på mig för att de upplever det som att jag drar omkull dem gång på gång - vilket jag på sätt och vis gör, utan att mena det.

Även när jag försöker räta ut trådarna så ingen ska snubbla eller dras omkull så är det fel eftersom jag ju inte får falla från första början.

Barn ska naturligtvis sitta fast i mig men jag önskar att jag kunde klippa loss de vuxna som också gör det. För var är min tråd som jag ska hålla fast i för att inte ramla så förbannat lätt själv?

^^Och det där var ju verkligen en jävla bajshög av självömkan också.
BUfuckingHU!

Och bilen rullar rakt på den nakna platådamen.

Har du pratat med de vuxna omkring dig om detta?

Ja, jo, ett antal gånger. Med ett uns av pedagogiska diskussionstekniker de första åren. Sedan med allt mer tilltagande frustration och psykbryt.

Det går inte fram.

Nu sjunger vi "We shall overcome" och gör vågen.

Bufuckinghu.

Varför vänder jag ut och in på mig när jag egentligen bara skulle säga att jag inte orkar mer?
(Jo, för att jag faktiskt inte alls sa det utan spelade allan, som vanligt.)

Lås tråden och släng bort.

Då avslutar jag med ett passande citat från Thief:

Kloka ord och rätt omöjliga att följa...

Självklart har jag en kovändning på gång.
Ses vi på lördag, gott folk?

Jag tänker inte, jag upprepar - INTE socialisera nämnvärt. Mina barn brukar pladdra på desto mer efter den initiala blygfasen.
Om vi nu ens kommer iväg.

Inkonsekvent? Ja.
Inkontinent? Nja, ibland vid skrattolyckor.
Incoherrent? Nej, vad är det?