Jag har gått vilse inne i mig själv och försöker hitta ut igen.
Det ser ut att bli, och har redan varit, väldigt turbulent och obehagligt och det mesta måste jag få ur mig genom att skriva ner det, även om jag måste använda metaforer och annat för att maskera en del.
Jag behöver skriva för att inte gå under. Det mesta som kommer ut är fruktansvärt banalt, intetsägande och obehagligt.
Jag vill inte förknippas med mig själv men orkar inte hitta på ett alterego och skulle inte heller ha kraft att hålla uppe en trovärdig falsk fasad.
Allt sammantaget gör att jag mest vill gömma mig under en sten och aldrig krypa fram igen. En gång för länge sedan var jag faktiskt en ganska okej människa, det är jag inte längre och kommer antagligen aldrig bli mer, heller.
Å andra sidan är inte livet oändligt så det fixar sig i slutändan.
Om någon förstår vad jag försöker förklara här så får denna någon gärna förklara även för mig så att jag också förstår.