..som under inga som helst omständigheter vill träffa någon från det här forumet.
Någonsin i livet eller det efter detta.

Jag vill inte träffa er.
Är det uppfattat?
Jag önskar mig detsamma tillbaka.

Låtom oss aldrig träffas!
Amen.

Detta är alltså tråden för oss som absolut inte vill/kan/får träffas IRL men ämnar att fläka ut sitt sjuka själsliv här på forumet ända till dödens dagar...and beyond.

Jag kan inte skriva det jag behöver skriva om det finns en risk att jag måste umgås med någon som läst det jag måste få ur mig. Umgås i betydelsen befinna sig fysiskt på samma plats.

Jag tänker vara högst närvarande allt utom fysiskt. Här alltså.

Härmed går jag under jorden och tänker aldrig, under inga som helst omständigheter bege mig någonstans där AS-folk befinner sig.

Basta. Släng på mer vatten.

Eller har jag missuppfattat allt?

Går det inte till så?
Varför instämmer ingen?

Ni vill alltså träffa varann?

Okej jag omformulerar mig för att inte framstå precis så enkelriktad som jag faktiskt är.

Detta är tråden för alla oss som inte under inga som helst omständigheter vill träffa mig. Och jag förstår er - jag vill inte heller träffa på mig. Det är redan en mardröm att tvingas leva med mig.

Men ni träffar självklart varann och alla ni vill i övriga jordens befolkning.

Är vi nu överens?

Det enda jag kan garantera är att jag inte kommer att aktivt försöka träffa dig. Om vi ändå skulle råka springa på varandra någonstans, så kanske jag inte skulle se dig ändå, eftersom jag som sagt är en perceptionsavskärmad person. Om jag ändå skulle råka se dig, så kanske jag inte skulle ta kontakt ändå, eftersom jag betraktar livet mer än deltar i det.

Samtidigt kommer jag inte aktivt försöka låta bli att träffa dig.

Det är skönt att bo i en egen del av landet.
Där denna träffavarandrahysteri inte når

@CodeRedAlert:
Vad har du gjort som är så hemskt att du är rädd för att träffa någon av oss andra?

Jag har gått vilse inne i mig själv och försöker hitta ut igen.
Det ser ut att bli, och har redan varit, väldigt turbulent och obehagligt och det mesta måste jag få ur mig genom att skriva ner det, även om jag måste använda metaforer och annat för att maskera en del.

Jag behöver skriva för att inte gå under. Det mesta som kommer ut är fruktansvärt banalt, intetsägande och obehagligt.
Jag vill inte förknippas med mig själv men orkar inte hitta på ett alterego och skulle inte heller ha kraft att hålla uppe en trovärdig falsk fasad.

Allt sammantaget gör att jag mest vill gömma mig under en sten och aldrig krypa fram igen. En gång för länge sedan var jag faktiskt en ganska okej människa, det är jag inte längre och kommer antagligen aldrig bli mer, heller.

Å andra sidan är inte livet oändligt så det fixar sig i slutändan.
Om någon förstår vad jag försöker förklara här så får denna någon gärna förklara även för mig så att jag också förstår.

Jag ska begrunda det du skrivit. (Tack för att du svarade.)

Vad är en okej människa för dig?

Någon som sätter andras behov före sina egna.