http://www.yakida.se/dn.html
Det här var intressant läsnining, har aldrig slagit själv men har väll fått
ta emot en å annan sippa. intressant för jag kan inte förstå hur man kan
slå någon man älskar.

Klart kvinnor också slår.

Har inte heller fattat det där skenheliga synsättet att det alltid enbart är mannen som är den skyldige och kvinnan offret, även om båda utdelat slag eller på annat sätt varit våldsamma mot varann.

Instämmer. Säkert kan det vara svårt för män att söka hjälp då fördomar gör att det blir tabu.

Dom proppar jag fått av kvinnor har jag gjort mig förtjänt av, jag har helt enkelt vid
fel tillfällen retat upp dem över gränsen bara för att jag tyckte att det var kul, är ibland
retsticka, så det var bara rätt åt mig. Den ena hade sagt att hon aldrig kunde slå, och
det triggade mig att bevisa att det kunde hon visst och jag vann! med näsblod

Jag åstadkom en gång en rejäl bula i skallen på min bästa väninnas misshandlande och manipulativa muskelpumpade psykopatpojkvän med en vadderad skinnhandväska som var tom sånär som på en tom plast-roll-on och några bindor. Han slog tillbaka, men jag hann vända bort ansiktet så att han träffade den hårdaste delen av kraniet - och därmed skadade sin hand också. Min väninna tog hans parti, men i det fallet kan jag inte säga att jag ångrar min våldsamhet även om jag generellt är mot våld.

Det gjorde du jäkligt bra, modigt gjort! Tur att han inte gjorde dig illa.

Instämmer även jag (förstås).

Ytterligare ett problem, åtminstone vad jag lätt kan se på nätet, är att sådana här komplicerande eller skenbart bakvända sidor av klassiska problem gärna adopteras av bakåtsträvare; det tjänar ju varken offren, förövarnas bättre jag eller samhället på.


Instämmer. Blir litet orolig också...

Viktig poäng!



Ingen fara. Det var länge sedan (medan jag gick på gymnasiet). Väninnan är nu lyckligt stadgad tvåbarnsmor med stabil och pålitlig sambo. Ingen av dem slåss.

Innan, i den destruktiva relationen, hävdade väninnan att våldet i relationen var lika mycket hennes fel för att hon provocerade och faktiskt också kunde slåss. Jag vet inte i vilken mån hon kan ha haft rätt, men det jag såg då var hur hon ständigt var redo att förlåta honom och hur han trasade sönder henne mentalt. Dessutom var han fysiskt väldigt mycket starkare än hon. Eftersom han var den som tog till våld mest tycker jag att det är relevant (vilket inte innebär att jag ifrågasätter att kvinnor kan utsätta män för våld).

Jag har aldrig fattat det där med våld mot människor man tycker om.

Visst det har väl hänt att man retat upp sin flickvän så man fått sig en smäll eller två.
Men då har jag nog bokstavligen talat också varit ute efter att få den där smällen.
Och då är det inte samma sak som om man hade försökt att få slippa den.

Varför får man lust till att ta emot en smäll ibland?