Jag påstår inte att inga fördelar eller något positivt kommer av människans påhittighet.
Det finns ju flera därute som tänker som vi och dessutom gör något konkret åt att djurens ska ha det bättre, bättre ur djurens egna synvinkel.
Själv sitter jag ju på min kammare och gnäller. Hur patetiskt är inte det? Det spottar jag också på.
I Täbys stora köpgalleria irrade jag runt en del någon gång på 1990-talet.
På ett krokigt sitträd utanför en sjaskig djuraffär satt det en enorm papegoja (Ara?) fastkedjad.
Underbara färger, stjärtfjädrarna släpade ända ner till marken, den måste ha varit några meter lång från topp till tå.
Jag tvärstannade och bara stirrade en lång stund.
Den satt still och darrade till lite då och då, förflyttade sakta tyngden från ena benet till den andra.
Stora vackra ögon med en enormt sorgsen blick, fjäderskruden delvis bortplockad med naken hud under. Alla färger var som urlakade, fjädrarna hängde i konstiga vinklar.
Det här var en väldigt sorgsen och ensam fågel. Kanske var den sjuk, kanske hade dess ägare dött eller lämnat ifrån sig den.
Jag vet inte.
Hur kunde det hända?
Det som fortfarande gräver ett svart hål i mitt hjärta är att jag inte kunde förmå mig till att gå in i djuraffären och fråga vad som var historien bakom och skälla ut dem eftersom det uppenbarligen var mycket plågsamt för fågeln att sitta där och utstå alla förbipasserandes blickar, alla höga ljud som ekade i den enorma köpgallerian, alla barn som gick förbi och försökte närma sig den mer eller mindre snällt.
Jag kunde inte, kändes det då. Min sociala fobi var så pass allomfattande.
Fan ta mig!
Undrar vad som hände med den fågeln sedan?