Jag har funderat mycket över om det här är typiskt AS.
t.ex. jag kommer först till en riktigt otrevlg bilolycka, då blir jag alldeles lugn, då är jag den som försöker ta hand om skadade, beordrar de som kommer att leta vårdpersonal i bilarna som kommer senare och håller kontakt med myndigheter på telefon, jag mår inte ens dåligt när jag väl kommit hem, och att ta rollen som ledare är så otroligt olikt mig.
Samma när jag krockade med långtradare på E4 var alldeles lugn, mest förbannad över att bilen inte var vacker att se. Det finns fler exempel men det får räcka.
Å andra sidan så kan jag ligga och ha ångest i en vecka bara för att jag inte vet var jag ska parkera när jag ska till tandläkaren, eller när jag ska ringa och beställa tid hos frissan(som jag dessutom är lite små förälskad i).
Jag tycker att det är så ologiskt, har funderat över det och undrat är det typiska AS drag eller är det bara jag som är som är som jag är? vad tror ni?

Det där känner jag igen.
Om det är AS har jag dock ingen uppfattning om.

Jag fungerade så när min pappa hade tagit sitt liv. Jag blev oerhört rationell. Jag såg till att min yngre bror fick mat i sig och gjorde varm choklad till mig själv, för vi behövde ju energi. Jag var den som tog alla telefonsamtal till släktingar och tog hand om deras krisreaktioner. Jag medlade mellan min faster och min pappas flickvän som hamnade i konflikt om begravningen och såg till att alla kunde känna sig delaktiga på olika sätt, att ingen blev förfördelad. Jag (som annars är otroligt känslig för vad andra tycker om mig och lätt bryter ihop av kritik) förhöll mig lugn och respektfull när jag ändå överröstes av känslostormar från olika håll. Jag såg till att alla kunde få igenom något som kändes viktigt för dem.

Ett år senare, när de andra hade hämtat sig, föll jag ner i depression.

Det är intressant att läsa att vi reagerar ganska lika, undrar vad som "slås på"
i hjärnan vid sådana situationer, hoppas fler svarar på tråden.
Precis som Incognita skriver så kommer mina reaktioner på sådana händelser
betydligt senare. Det måste varit hemskt för dig, kände att jag måste skriva det.

Näe, det tror jag inte. Däremot brukar folk inbilla sig att de kommer agera som hjältar i dylika situatoner. De allra flesta som inbillar sig detta står dock allt som oftast som fån.

Möjligt, men här har vi ju helt klart tre personer som upplevt det och som har AS
och det var det frågan gällde.

Ok, du kom först till en otrevlig bilolycka skrev du.

Jag förstår det som att du inte var involverad i den. Du jämför dig med de som redan var där, de drabbade och menar på att du var lugn och kontrollerad. Tro fan det, folk blir alldeles till sig när deras kära bil har fått en skråma.

Jag tror vi missförstår varandra Timeless, jag beskriver två tillfällen ett där jag
var först när två bilar hade frontat. Det andra var när jag på grund av för hög
hastighet och dumdristighet krockade med en långtradare, så jag borde inte
sitta här nu, men av någon outgrundlig anledning får jag ju inte dö ifrån detta
meningslösa liv.(tänker inte ta livet av mig)

Kanske vad du menar men du kom till den första olyckan efter att den skett, eller så såg du på från säkert avstånd? Då tycker jag som sagt inte det är konstigt att du tar kommandot. Vem skulle annars göra det?

Har också varit inblandad i en krock med en lastbil. Jag överlevde oxå, är jag ganska säker på. Var passagerare men ändå sålde jag min bil och har knappt kört bil efteråt.

Det var inte heller logiskt, tänkte aldrig (vad jag kommer ihåg) att f-n, risken är så hög att vara med i en olycka så jag säljer den utan jag hade helt andra anledningar som att jag inte ville förslappa mig t.ex

Det skulle kunna vara ett inbyggt beteende i generna, att när något omtumlande händer så grupperas gruppen med en "ledare" eller organisatör som ser till att skadorna blir så minimala som möjligt.
För att snabbt avgöra vem/vilka som är tillräckligt insatt i problematiken så kommer ToM in i bilden, de som inte intar styrande position utvecklar en nervositet för att visa resten av gruppen att de inte är med o styr elendet.
På så vis får ett liten grupp/ensam ledare möjlighet att reda ut saker på ett kompetent vis.
Skulle alla inta ledarroll skulle det sluta med kaos.

Nu när vi med AS kommer in i bilden med minskad ansiktsmimik o allt vad det innebär, inte signalerar den där nervositeten så "tar vi över" kommandot. Inte för att vi är lugnare utan för att andra tror att vi är lugnare, och därmed mer insatta.
Självklart upplever vi oss själva som mycket lugnare än omgivningen när de andra utvecklar en underliggande status med gråt o annat jidder för att inte störa ordningen.

---
Kan det vara något sådant?