Ja, nu är det jag som påminner dig om vad du själv redan visste men hade svårt att tro på; många gånger har någon annan påmint mig...
Som Karin Boyes stolta valkyria, hur den nu gick... "men av skuld var brynjan gjuten / och av skam"? Eller av något annat behov av självförsvar? Eller just av upplevelsen att någonting inom en fattas, kanske något man inte har vågat odla på så länge att det har atrofierat? Kanske man känner sig underlägsen de mer levande? Kanske man kämpar mot ett kaos inom sig, så levande att det (känns som om det) skulle hindra en att åstadkomma något? Finns nog många varianter (kan jag gissa), och en hel del känner jag igen, även om jag kanske inte använder dem just så...
Den upplevelsen och oron känner jag också igen. Försöker säga till mig själv ungefär: "Måste du vara likadan jämt, din statiska aspergare? Kan du inte se dig själv litet sekventiellt och processuellt också, du som kan poängtera sådant för andra? Du kan väl inte mer än någon annan ha alla dina sidor påkopplade jämt, särskilt inte när du behöver koncentrera dig på en av dem för att få en sak gjord? Och nog vet du väl bättre än att behandla dina inre förmågor som ett spädbarn, så att du tror att den du inte för ögonblicket ser är borta för alltid? Och som om din
kärlek och
moral, av alla saker, inte skulle ha litet förmåga att aktivera sig själva när de behövs?"
Kanske kan man då till och med njuta litet av svalkan, när man vet att allt det andra finns där? (Och få mer perspektiv på värmen på köpet sedan... )
Oj.
Och ändå känner jag mig så besvärad av öppet nät... befriande att höra att en del når igenom. *nuddar fingertopparna
*