Självinsikt... Jag brukar önska mina värsta fiender plötslig självinsikt. Det är tillräckligt fasansfullt och ändå en god sak... Det sistnämnda gör att mitt samvete unnar mig den lyxen att frossa i tanken.

Håller med.


Det kan jag tänka mig.


Jag kunde ha valt kylan. Fast jag tror inte jag hade stått ut med den eller mig själv i längden, bortsett från andra skäl jag hade till att inte välja den. Men den finns där. På ett sätt är den en sida av den intellektuella sakligheten. Folk på AF har beskrivit ännu en sida som det som gör att de inventerar och gör vad som behöver göras när någon har förolyckats i stället för att springa runt och vara hysteriska. Nu blir ju det en idealiserande förenkling när det berättas i en så enkel form, men iallafall.


Tvivlar jag också på. Å andra sidan, jag har ju murar jag inte kan leva utan. Och andra jag skulle behöva bryta, men inte kan så länge jag inte har bättre koll på vad jag kan skydda på annat sätt. Kanske kyla också är en nödlösning för många som inte har något bättre?

Det måste jag komma ihåg! Sadistens fredspris!

Mycket tänkvärda tankar, Zombie. Jag tar dem med mig. Det är i princip vad jag själv har tänkt, men när rädslan tar överhanden glömmer jag bort mina egna intuitioner. Vissa människor verkar också så stolta över sin oberördhet att de själva gladeligen bidrar till en förenklad bild av sig, och liksom överser med andras känslighet i samma andetag. Det gör inte det hela lättare.

Jag är å andra sidan själv just en sådan som mitt i kaos kan vara kyligt rationell och göra det som behövs göras. Det skrämmer mig precis lika mycket. Dessutom känner jag mig ju då död inombords, i den mån jag alls känner. Kanske är det därför jag blir så rädd när jag ser kyla hos andra. Jag känner hellre alldeles för mycket än inget alls. Intighet skrämmer mig mer än något annat (vilket osökt får mig att tänka på Den oändliga historien - fy så otäckt med hålen av ingenting som hotar att sluka Fantasien!).

"Sadistens fredspris"... Kul formulering!

Tack för att du delade med dig av dina egna rädslor och murar! Det får mig att vara mindre rädd, för jag vet att du varken är hjärtlös eller död inombords.

Ja, nu är det jag som påminner dig om vad du själv redan visste men hade svårt att tro på; många gånger har någon annan påmint mig...


Som Karin Boyes stolta valkyria, hur den nu gick... "men av skuld var brynjan gjuten / och av skam"? Eller av något annat behov av självförsvar? Eller just av upplevelsen att någonting inom en fattas, kanske något man inte har vågat odla på så länge att det har atrofierat? Kanske man känner sig underlägsen de mer levande? Kanske man kämpar mot ett kaos inom sig, så levande att det (känns som om det) skulle hindra en att åstadkomma något? Finns nog många varianter (kan jag gissa), och en hel del känner jag igen, även om jag kanske inte använder dem just så...


Den upplevelsen och oron känner jag också igen. Försöker säga till mig själv ungefär: "Måste du vara likadan jämt, din statiska aspergare? Kan du inte se dig själv litet sekventiellt och processuellt också, du som kan poängtera sådant för andra? Du kan väl inte mer än någon annan ha alla dina sidor påkopplade jämt, särskilt inte när du behöver koncentrera dig på en av dem för att få en sak gjord? Och nog vet du väl bättre än att behandla dina inre förmågor som ett spädbarn, så att du tror att den du inte för ögonblicket ser är borta för alltid? Och som om din kärlek och moral, av alla saker, inte skulle ha litet förmåga att aktivera sig själva när de behövs?"

Kanske kan man då till och med njuta litet av svalkan, när man vet att allt det andra finns där? (Och få mer perspektiv på värmen på köpet sedan... )


Oj. Och ändå känner jag mig så besvärad av öppet nät... befriande att höra att en del når igenom. *nuddar fingertopparna *

(Även Momo hade ju ett ingenting i sig, förresten — det som fick alla att komma på nya saker om sig själva och världen utan att hon gjorde ett skapandes grand... )

Fasen vad du skriver klokt och vackert, Zombie! Och jag älskar Momo!

Ny konstruktiv tanke: Tomrummet och meningslösheten i mig finns där för att jag skall få plats med kärleken till andra människor och deras meningsfullhet.

Härligt utpumpad.
Lyckades ta mig igenom 10km rask promenad, så pass att jag hann bli utmattad i benen.
Äntligen orkar jag röra på mig.


*Glad*

Gratulerar!