Om allt klaffar (dvs. rätt sinnesstämning, rätt nivå av berusning och rätt musik) så är det himmelskt att dansa sig trött på nattklubb.
Har annars också svårt för höga ljudnivåer, folkträngsel, lukter mm.
Men ljuset gillar jag! Det borde vara mer ljusspel eller vad det kan tänkas heta.

Jag kan nog inte riktigt ringa in varför det blivit mer eller mindre ett behov att gå ut då och då och få dansa...har gjort det i så många år.
Men det är verkligen ett behov som måste tillfredsställas då och då.

Fast jag socialiserar inte speciellt mycket vid dessa tillfällen. I början (runt 20års åldern) gick jag nästan alltid ut själv och dansade.
Det händer fortfarande ibland att jag börjar kvällen med bekanta och fortsätter sedan ensam till någon nattklubb bara för att få dansa av mig.

Hur gör du då när du går ut? Eller går du inte "ut" alls då, Incognita?

Nej, jag går faktiskt inte ut, inte på det sättet... Usch, så tråkig jag låter! Jag går på jobbfester inom universitetsvärlden, mest disputationer och en och annan workshop och konferensmiddag. Det låter nog ännu tristare, men det brukar vara intressanta människor att samtala med på de tillställningarna. Jag är t.ex. väldigt förtjust i en tysk-kanadensisk professor som brukar besöka samma workshops (vi ingår i samma kontaktnät) och som alltid är underhållande och som jag har gemensamma intressen med (det blir inte bara torra diskussioner - jag kan faktiskt titulera mig som internationell workshop-mästare i att sparka högt). Jag brukar också bli bjuden till privata fester som mina gamla teatervänner från studietiden ordnar. Nu var det rätt länge sedan inser jag... Jag kanske borde höra av mig till dem och tala om att jag lever... och kolla om de lever, och så... Och så ordnar vi ju en del lokala aspie-grejer. Närmast på tapeten är att Kamelklubben skall ordna en liten fest på midsommardagen. Fester i liten skala passar mig bättre, eftersom jag har svårt att vara social med flera människor samtidigt.

Ljusspelen ger mig flyktimpulser. Jag reagerar som om jag hela tiden i ögonvrån såg någon som var på väg att anfalla mig med en yxa.

Idag ska jag fundera på om det verkligen är okej att, åt sina egna skämt, skratta så man gråter...

Incognita, för mig är mindre tillställningar och privata fester rena skräcken!
Där måste man ju vara så där socialt smidig och mingla med alla...

I en enorm dansande folkgrupp är man i stort sett helt anonym.

Märkligt det där med dina skräckassociationer på ljusspel. Var kommer det ifrån?

Schueberird, jo man får skratta åt sina egna skämt.

Jag får ibland skrattanfall över dels egna skämt som ingen annan förstår och dels utan någon anledning - det bara kommer ett jätteskrattanfall över mig ibland.
Sedan finner jag andra människor väldigt komiska rätt ofta. Allt från små märkliga förbiflygande skiftningar i ansiktsmimiken till allt möjligt annat...

Men jag skrattar inte åt folk på ett elakt vis. Fast det kanske kan missuppfattas som så?

Jag umgås mest med särlingar som inte har så stora krav på social smidighet. Jag har inte heller något problem med att berätta att jag har asperger om så behövs. Vettiga människor tar hänsyn (och andra kan stoppa upp något...). Visst kan det vara jobbigt ändå. Kan jag så parkerar jag mig någonstans i ytterkanten med någon nörd som är glad att någon orkar lyssna på hans svada (det blir ofta en "han" av någon underlig anledning). Jag gillar nördar. Eller så låter någon vän eller väninna mig hänga på som en "svans" så att jag kan passera som minglande utan att behöva anstränga mig så mycket ("passivt minglande" var det någon som kallade det nyligen - kan det ha varit på Forumträffen som ämnet kom upp? Bra uttryck!). Folkmassor ger mig klaustrofobi, men visst, jag ser poängen med anonymiteten.

Associationerna på ljusspelen är nog en form av perceptionssvårigheter - jag kan inte filtrera intryck - i kombination med ett överaktivt alarmsystem (vanligt vid Tourette vad jag förstår). Mina förfäder hade antagligen väldigt stor nytta av att snabbt reagera på rörelser i utkanten av deras synfält.

Och visst kan man skratta åt sina egna skämt! Om man inte själv tyckte att de var roliga vore det ju nästan sorgligt.

Det är en konst att se det komiska i mänskliga subtiliteter. Var tacksam för den egenskapen, CodeRedAlert! Det är inte alla förunnat.

Det beror väl på vilka miner som du skrattar åt: Om du till exempel skrattar åt någon som är ledsen, men som du tycker ser rolig ut, så kan det ju uppfattas som att du skrattar för att minspelaren är ledsen.

Det har hänt.

Det har även hänt att jag ser igenom viss sorts indignerad "ledsenhet" eller snarare upprördhet som resulteras av att personen i fråga känner sig kränkt av något som inte var menad som en kränkning. Då kan jag finna det väldigt festligt...
Missförstånd är ofta skrattframkallande i slutändan.

Samt allt som skymtar fram som man försöker dölja, känslor, händelser mm. Det som folk försöker släta över eller hemlighålla utan att riktigt lyckas är ofta komiskt. Själva försöket eller den minspel som indikerar att så är fallet.
Kanske för att jag själv är rätt hemlig eller tror mig vara det.

Tydligen är jag mer som en öppen bok, trots mimikfattigdom/stel mimik. Folk ser på en gång när jag är ledsen eller nedstämd eller tvärtom, glad. Jag har ingen större förmåga att upprätthålla en passande neutral mask.

Ibland frågar barnen "Ska du börja gråta nu, mamma?" när jag pratar med sambon i telefon och vi inte kommer överens ang. något.
Tydligen syns det väldigt väl vad jag känner.

Själv har jag ingen aning.

Man kan läsa mig som en öppen bok också, fast ofta blir jag övertolkad. Jag är tydligen överexpressiv.

Lär man kunna göra med mig med. Fast många har ofta läst fel, gärna i stil med att jag ser piggare ut när jag har slagit nytt rekord i risighet.
Fast jag skulle ändå vilja ha den kontakt med mina känslor och reaktioner som en del andra har verkat ha — med mina.
Däri inräknat med mina delpersonligheter.