Jag slår följe med dig då.
Som gravid kände jag mig väldigt viktig. Ingen hade varit gravid före mig. Så var det faktiskt i min värld.
Som nybliven mamma var mitt barn det allra första barnet någonsin. Ingen annans barn kunde mäta sig med mitt, det var underförstått vem jag än mötte. Alla höll med, naturligtvis.
Fast det tog ett par dagar från förlossningen tills den gränslösa moderskärleken drabbade mig. Men när den väl kom så blev alla sinnen som förstärkta, alla färger lyste med en klarhet jag aldrig sett förut. Allt jag såg på förvandlades till det vackraste jag någonsin sätt men aldrig förr lagt märke till.
Och den allra mest underbara och fullständiga varelsen var förståss mitt barn.
Den första månaden tillbringade jag mestadels i sängen med barnet vid bröstet. Alla lakan, täcken, kuddar, kläder var genomdränkta med sött modersmjölk. När jag ammade med ena bröstet sprutade det mjölk rakt upp i luften ur den andra.
Hela amningsproceduren var otroligt tillfredställande på en massa olika plan. Tänk att kunna föda upp en liten människa enbart med din egen kropp! Det var magiskt.
Och tiden innan denna då?!
Graviditeten igenom var jag helt förundrad över allt som skedde i min kropp, alla förändringar, alla förnimmelser och känslor det väckte att ha ett växande barn därinne.
Samtidigt som det var det mest spännande och intressanta jag varit med om så var det nästan för otroligt.
Det gick inte att riktigt förstå eller ens tro på fast att det skedde i min egen kropp.
När jag nu ser mina barn så är det svårt att förstå att de befunnit sig i min livmoder, att jag fött dem båda. Hände det verkligen?
Kanske var det en dröm.
"
