Jamen det är ju kul ju! Visserligen var jag ganska rejält paralyserad i början, men det släpper ju så småningom. Varför skulle vi inte våga? Aspergare förenen eder!

Det är rätt.

Får vi en kort sammanfattning av dagen D?
Mest intellektuella samtalsämnen topp 3, den mest komiska fadäsen topp 3, de mest bizarra ögonblicken och sist men inte minst - vilka blev kära?
Åtminstone summan av par som verkar hittat varann, om inte nick.

Slagsmål?
Maträtter?
Musik?

Vad gjorde ni?

Jag har inte kopplat mina något udda smärtupplevelser till manlighet, bara stört.
Smärta är oftast bara en känselsignal som alla andra.
Men de endorfinkickar man får ger mig behagliga känslor i lagom doser.

Allt på en gång: Matkrig till tonerna av någon som (slum-)pruttar Sjösala vals?

För fullständighetens skull:


Det där pianot behöver för övrigt stämmas - eller om det är dess trakterare...

Hm... De enda "tillbuden" som uppstod rörde en redan halvdöd krukväxt som någon utövade eutanasi på och en trasig kopp. Det uppstod en paparazzi-incident också, med en medlem som bröt mot reglerna, men det fick en fredlig lösning. Maten var thaimat från Spicy Hot. Vi hade besök av den runtturnerande minitacon Putte men han tog det mest väldigt easy (i frysen) och klarade sig hem helskinnad. Det mest bizarra ögonblicket var nog när partyt kraschades av en sönderpratande lokal förmåga och hans 80-åriga mamma. Intellektuella samtalsämnen... Hm... Döden versus evigheten kanske kvalar? Några diskuterade finanskrisen väldigt högljutt och länge. Den matsch i snuskalfapet som pågick fram till sex på morgonen lär också ha nått oanade intellektuella höjder, men då låg jag för länge sedan i min egen säng och sov gott. Det spelades i stort sett ingen musik. Någon gjorde ett försök, men blev ombedd att stänga av eftersom det blev för stimmigt. Någon satt med hörselkåpor och avnjöt en god bok i godan ro mitt i folkvimlet. Några diskuterade högljutt i tysta rummet. Några av oss utbytte erfarenheter av att vara småbarnsföräldrar med asperger. Några nya kärlekspar bildades inte såvitt jag vet, men många nya vänskapsband knöts.

Fram till middagstid ont så in i hel...te.
Just nu känner jag mig rätt ynklig. (Som alla män gör när de råkat ut för något värre än förkylning)
Och längtansfull inför morgondagens undersökningar.

Jag inser att jag inte kan göra något åt saken och att det jag kan göra inte gör någon egentlig skillnad, men jag skickar ändå förhoppningar om att det går bra.

Putte tog det väl ändå kallt?

Hmm Ufo...
Borde du verkligen stå ut så här länge ens?
De flesta hade nog sökt akut för länge sedan.
Man ska inte behöva stå ut med ohanterbara smärtor.

Om du står ut tills imorgon så se till att inte gå därifrån innan du fått klarhet i vad felet är samt hjälp mot smärtorna. De ska påbörja en behandling redan imorgon, annars går du inte därifrån. Kapisch?

Man måste vara påstridig. Står man ut så ses det som mindre allvarligt, vad det än är. Och du verkar stå ut alldeles för länge.
Du får simulera smärtkänslighet i fortsättningen. (Fast nu verkar det inte längre behövas någon simulering... )

Har du ringt till sjukvårdsupplysningen eller sjukhuset du var till och förklarat läget?